Jag sitter i Münchens underbara flygplats, omgiven av vit frost men ingen snö och skriver mitt sista inlägg för det här året. Det har gått tre månader och nu bär det av till Stockholm för en två veckor lång vistelse på Planet Earth och det innebär paus från min oändliga tristess.
Nyårsafton är för mig alltid aningen deprimerande. Året blev lite mindre än vad man hade väntat sig och man skålar in det nya i hopp om mer. Inte nödvändigtvis bättre, men bara annorlunda och liksom, mer. Att känna sig levande. Så varje nyårsafton längtar jag till det nya året. Men inte i år. Det har nog varit det bästa året i mitt liv. Inte bara München, men verkligen hela året. Jag ser fram emot 2008, det ser väldigt lovande ut, men det är med vemod som jag säger farväl till 2007.
Var levande, mina vänner. Brinn. Och vi ses snart.
söndag 23 december 2007
fredag 21 december 2007
Das Gesichtsbuch
Sedan länge ignorerar jag alla inbjudningar till diverse applikationer och filmtester och allt vad det kan vara på Facebook. Men jag tackade ja till superväggen nån gång och det börjar jag ångra nu.
Alltså.
Jag vill inte ha en snöballe på min supervägg (även om den var lite rolig i typ tre sekunder).
Jag bryr mig inte om att 80% av de tillfrågade inte såg felet i den där jäkla alfabetsstapeln. Det gör inte jag heller och jag trivs bra med min okunnighet.
Jag struntar i varningar från polisen om Rohypnols förekomst i Stockholms nattklubbar. Jag går ändå inte ut när jag tar min Rohypnol.
Jag bryr mig föga om att lilla rumäniern har cancer och hiv och bara ett ben, jag vägrar skicka vidare för att skitungen ska få en halv dollar per meddelande.
Framför allt bryr jag mig inte om att Facebook kommer att stänga ner mitt konto om jag inte skickar vidare, med min inaktivitet som grund. Hoppas att de gör det. Hoppas att hela grejen kollapsar.
Alltså.
Jag vill inte ha en snöballe på min supervägg (även om den var lite rolig i typ tre sekunder).
Jag bryr mig inte om att 80% av de tillfrågade inte såg felet i den där jäkla alfabetsstapeln. Det gör inte jag heller och jag trivs bra med min okunnighet.
Jag struntar i varningar från polisen om Rohypnols förekomst i Stockholms nattklubbar. Jag går ändå inte ut när jag tar min Rohypnol.
Jag bryr mig föga om att lilla rumäniern har cancer och hiv och bara ett ben, jag vägrar skicka vidare för att skitungen ska få en halv dollar per meddelande.
Framför allt bryr jag mig inte om att Facebook kommer att stänga ner mitt konto om jag inte skickar vidare, med min inaktivitet som grund. Hoppas att de gör det. Hoppas att hela grejen kollapsar.
torsdag 20 december 2007
Årets sista vecka
Jag älskar december i München. Julmarknaderna, som jag har nämnt tidigare, är otroligt mysiga och jag har besökt den största av dem, Tollwood, som finns på samma plats som Oktoberfest. Det finns ofattbart mycket gott att äta, sött som salt och mycket krimskrams, vilket ett barn som jag gillar. Igår var jag på min första Bayern München match och på årets sista i galet häftiga Allianz Arena. Det var verkligen en upplevelse. Fullsatt i stadion, väldigt bra platser, stämningen var på topp och det bjöds på het körsbärsglögg denna iskalla kväll. Laget spelade mot nåt grekiskt lag i spygula dräkter (Aris Thessaloniki) och gjorde souvlaki av dem (6-0!!!). Så ja, det var fest på arenan som avslutades med fyrverkeri. 
Tollwood 
lördag 15 december 2007
Mitt onda jag och min mobilkamera
Jag vill införa ett regelbundet återkommande element i bloggen, nämligen "Roliga Citat från Tyskan". Jag går på en kvällskurs i tyska och det är en riktigt rolig grupp, inte alltid så duktig men det är det som gör det kul. Dessutom är det rena FN, alla nationer är representerade. Citaten måste helt enkelt skrivas på tyska, så det här är egentligen för min egen skull och de enstaka läsarna som förstår det eleganta språket. Här är de första exemplen.
Läraren: Welche Konnektoren habt ihr im Text gefunden?
Tjecken: "Wie".
Läraren: Wo steht "wie"?
Tjecken: Überall.
Kommer ni ihåg den lilla indiern som hade med sig sin dator när vi vandrade i Neuschwanstein? Han går i min grupp och han är rätt duktig, men älskar regler och logik, någonting som man får vara flexibel med när man lär sig tyska. Inte sällan utvecklas en häftig dialog mellan läraren och honom. Det komiska i det i samband med hans utpräglade indiska dialekt njuter jag av som bara en ond människa som jag kan göra. Här är lilla indierns definition av ett lik.
Läraren: Was ist eine Leiche?
Lilla indiern: Jemand, der total kaputt ist.
När jag ändå är igång med att vara ond:
Jag var bara tvungen att fota byxorna på denna omänniska till människa som har mage att ge sig ut i allmänheten bärandes denna spya av blommor.
Jag har också spanat efter konstigheter i vardagen, som jag har gjort förut, och här är några av resultaten.
Från en hemmafest jag var på. Hemmagjord present att hängas i badrummet.
Min låda med antidepressiva medel.
Mathieu före klippningen.
Mathieu efter katastrofen. När vi kom hem (kl 02) fick jag rädda vad som räddas kunde.
Det här fattar nog bara de hypermodemedvetna tjejläsarna. Jag förstår att man kopierar designerkläder (det här är en MiuMiu-kopia). Men det bästa är att klonen får ett roligt namn. PíuPíu.
Jag avslutar med vad som kan vara en av mina absoluta favoritmotiv. En kvinnlig provdocka i gullig rosa flanellpyjamas.
Okej. En annan vinkel.
Läraren: Welche Konnektoren habt ihr im Text gefunden?
Tjecken: "Wie".
Läraren: Wo steht "wie"?
Tjecken: Überall.
Kommer ni ihåg den lilla indiern som hade med sig sin dator när vi vandrade i Neuschwanstein? Han går i min grupp och han är rätt duktig, men älskar regler och logik, någonting som man får vara flexibel med när man lär sig tyska. Inte sällan utvecklas en häftig dialog mellan läraren och honom. Det komiska i det i samband med hans utpräglade indiska dialekt njuter jag av som bara en ond människa som jag kan göra. Här är lilla indierns definition av ett lik.
Läraren: Was ist eine Leiche?
Lilla indiern: Jemand, der total kaputt ist.
När jag ändå är igång med att vara ond:
Jag var bara tvungen att fota byxorna på denna omänniska till människa som har mage att ge sig ut i allmänheten bärandes denna spya av blommor.
Jag har också spanat efter konstigheter i vardagen, som jag har gjort förut, och här är några av resultaten.
Från en hemmafest jag var på. Hemmagjord present att hängas i badrummet.
Min låda med antidepressiva medel.
Mathieu före klippningen.
Mathieu efter katastrofen. När vi kom hem (kl 02) fick jag rädda vad som räddas kunde.
Det här fattar nog bara de hypermodemedvetna tjejläsarna. Jag förstår att man kopierar designerkläder (det här är en MiuMiu-kopia). Men det bästa är att klonen får ett roligt namn. PíuPíu.
Jag avslutar med vad som kan vara en av mina absoluta favoritmotiv. En kvinnlig provdocka i gullig rosa flanellpyjamas.
Okej. En annan vinkel.
fredag 14 december 2007
Miljöfrågor
Tyskarna är ett pedantiskt folkslag. I alla fall när det handlar om att skräpa ner deras fina stad. Häromdagen tappade jag en Fisherman´s Friend i marken och jag kan tala om att jag fick en hel del onda blickar när jag inte tog upp den. I vanliga fall skräpar jag inte ner, men den enda skadan miljön utsätts för av en halstablett är möjligen frisk andedräkt. Tyskarna, däremot, de hettar upp alla utrymmen till så när som på helvetisk temperatur och tycker att det här med fasadisolering är mindre viktigt (väggen i mitt rum, som vätter mot utsidan, är iskall). De sorterar sina glasflaskor och burkar (med metallocket kvar) men lämnar laddare i eluttaget och datorn på hela dagen. De fyller hela vattenkokaren med vatten, när de bara vill ha en kopp.
Det finns fler paradoxer annat än de miljörelaterade. Till exempel är det fy skam att inte täcka munnen när man gäspar, men när de snyter sig låter det som värsta elefantslakten. Jag avskyr det, förresten. När man snyter sig högljutt. Och elefantslakt.
En annan sak är att man här kallar professorerna vid deras efternamn plus titel. Herr Professor Doktor X. Ja, det är respekt. Men när X håller föreläsning tycker alla att det är en bra idé att prata samtidigt, högt och tyskt. I vissa sektioner kastar de t.o.m pappersplan på stackars professorer som i och för sig blivit himla duktiga på att ducka.
Men en sak måste jag berömma tyskarna för. Idag behövde jag en läkare och det var nästan lika enkelt som att gå till ica. Deras sjukvårdssystem överlag är oklanderligt och verkligen något som Sverige borde inspireras av. Jag är imponerad till den grad att jag är nästan är villig att förlåta alla brister.
Det finns fler paradoxer annat än de miljörelaterade. Till exempel är det fy skam att inte täcka munnen när man gäspar, men när de snyter sig låter det som värsta elefantslakten. Jag avskyr det, förresten. När man snyter sig högljutt. Och elefantslakt.
En annan sak är att man här kallar professorerna vid deras efternamn plus titel. Herr Professor Doktor X. Ja, det är respekt. Men när X håller föreläsning tycker alla att det är en bra idé att prata samtidigt, högt och tyskt. I vissa sektioner kastar de t.o.m pappersplan på stackars professorer som i och för sig blivit himla duktiga på att ducka.
Men en sak måste jag berömma tyskarna för. Idag behövde jag en läkare och det var nästan lika enkelt som att gå till ica. Deras sjukvårdssystem överlag är oklanderligt och verkligen något som Sverige borde inspireras av. Jag är imponerad till den grad att jag är nästan är villig att förlåta alla brister.
tisdag 11 december 2007
Viktigt om ljud
Det är nog allmän kännedom att vårt kroppsspråk påverkar det första intrycket främmande människor får av oss. Men jag vill lägga till något där. Jag har nämligen upptäckt att ljudet av ens skor mot olika underlag (speciellt hårda och glatta) när vi går säger mycket om vilka vi är. Är ljudet dovt och trubbigt, stegen bestämda och rytmen felfri inger man makt. Detta uppnås med bredare och klumpiga klackar med relativt mjuk plastsula. Sulan är nästan avgörande. Hårt plast låter lite billigt, vilket också stämmer då dyra skor oftast har en mjukare sula av hårt gummi. Nätta sommarskor i tyg låter nästan inte alls och det är kvinnligt och sött. Grövre gympaskor avger ett dunkande ljud som inte heller är illa, men se upp med regnet. Det hjärtskärande skriket mellan gummi och glatt sten i kombination med vatten har en förlöjligande effekt. Minns också en gång när jag hade strandtofflor med luftdämpning som det gick hål på. De visslade varje gång man tog ett steg, ungefär som Steve Urkels dinosaurietofflor om ni minns.
Men det vidrigaste ljudet av de alla är tassklackens. Det är kort, gällt och skarpt och säger att man är en som en chihuahua: bitchig, irriterande och mesig.
Men det vidrigaste ljudet av de alla är tassklackens. Det är kort, gällt och skarpt och säger att man är en som en chihuahua: bitchig, irriterande och mesig.
torsdag 6 december 2007
Notis från taket
Snart är klockan 22. Regnet slår mot fönstret här uppe i takvåningen. Ljudet av det skulle nog vara tillräckligt för att få mig att stanna här för evigt. Jag är ensam i vardagsrummet. På TV visas den där askungenfilmen med Drew Barrymore och jag rycks med som en tolvåring. Jag vill kasta ner mitt numera jättelånga hår genom fönstret och invänta Hans Majestät. Vem är då Hans? Är jag bara en dum prinsessa? Jag vill återvända till temat kring Hans en annan dag, det är mycket intressant. Jag är nyfiken på vad ni psykoanalytiker där ute ser på det här med sagor i "riktiga" livet. Nu, till sängs.
onsdag 5 december 2007
Battlefield U-Bahn
Har ni människor i er vardag som ni träffar på dagligen men som ni inte alls känner? Alltså något i stil med rödhåriga tjejen på bussen eller farbrorn som använder paraplyn som käpp? Jag har. Jag träffar på mina i tunnelbanan (för att jag nästan bor där). Okänd människa #1 är den sittplatskåta tjejen. Med sin fyrkantiga grundskoleryggsäck (hon går alltså på samma universitet som jag, jag vet det för att hon åker till ändhållplatsen som bara består av campus a.k.a Area 51) ställer hon sig taktisk i gången, för att man är nära sittplatserna då. Hennes osminkade ögon tittar ängsligt åt vänster och åt höger och upp och ner. Hennes hästsvans bestående av råttfärgat hår viftar fram och tillbaka. Jag tittar på henne med en överlägsen blick. Jag vet att jag kommer att ta en plats först. Slug som hon är, ler hon lite oskyldigt, men jag kan se det ändå. Jag kan se hennes hunger, hennes blodtörst. Någon reser sig upp. Hon böjer på knäna och sänker huvudet mellan axlarna. Tar språng. Smidigt som en galen hyena slingrar hon sig förbi och sätter sig på den fortfarande varma platsen. Jag tittar på henne och hon ler lite igen, som om hon vill säga "oj, jag såg inte dig, jag ville bara inte vara i vägen för någon så jag satte mig", men egentligen, egentligen ser jag att hon får en liten orgasm.
måndag 3 december 2007
The Ending of Chapter Last
My dear friends, as you might have noticed, I’ve been absent from the blog, from Facebook and from everything else that connects me to everything else. The reason for this and the reason I am writing in English for the first and the last time is my great journey to Wonderland, from which I am currently returning. This is my story.
The night I travelled the world and the seven seas, I was wearing my broken compass around my neck. You are probably thinking “stupid girl, of course you're going to get lost with a broken compass” and you’re right and I did. I ended up in a corner in Americanos with no chance of escape.
When I arrived it was raining in paradise and I was greeted by an Arab from Lion. He had a comforting look on his face and a sad pair of golden eyes. He took me to Hong and welcomed me to my new home. Confused but enchanted, I took a look around and discovered that the house was full of treasures. “They belong to the monkey with death on his shoulder, to the French philosopher that dives from skies” the Arab said. “He’ll come for them when he lands”.
In the meantime, I was exploring the new world I had entered. After spending a night in the museums, I was feeling like taking a long stroll. This turned out to be longer and colder than I expected and I was getting quite hungry. I didn’t know where to go and I kept calling for someone to help me, when suddenly four children jumped out from behind a tree made of Post its. The four boys, Uban, Esban, Jesus 2000 and Pierre pointed towards a house with the best sushi's in the land. They told me to eat them with a special kind of sauce and said good bye. They weren’t lying, the little ones. It was the first time I’ve ever tried this strange dish from afar and I loved it from the first bite.
Full and happy, I started for the door when Jack Sparrow touched my hair gently. He told me he would take me home, but first we had to go to Ikea. The French philosopher that dives from skies was coming back and he must have a kitchen table that is really a desktop. After a half an hour at the lovely Ikea, we went back home to await the philosopher.
Everybody was excited about the homecoming of the monkey that dives from skies and I made kanelbullar. My dear friends, this all might seem strange to you, but for me at that moment it was nothing but logical and perfect. I guess I lost my mind somewhere on the way to nowhere and I was too mesmerized to stop and ask where it was, where it is. I had, however, started to think about it.
The arrival of the French philosopher with death on his shoulder was a joyous event and he was happy about the kitchen table we got for him. “You shouldn’t have gone to all this trouble to get it. Did it take you a long time?” he asked Sparrow and me. “Well, two hours. But it was worth it” Jack Sparrow lied. I told the monkey that Jack was lying, that it only took us half an hour and asked him if he was angry with Jack now. “I can’t be angry with him, he’s so cute” the French monkey said.
The question of my mind’s whereabouts was still floating in my empty head so I decided to go to the French philosopher that dives from the skies and ask for advice. “Where is my mind?” I asked him. He looked at me with his tearless eyes and said I had to go home. He said he had to go back to the past and the future and that I had to go back to black.
He followed me to the train station. I was sad to leave but my stay was long overdue. "Baby, I was gonna leave you. Leave you in the summer time, leave you when the summer comes rolling" I said. But now was the time. "Good bye, bebe. C u. Btw I like your perfume" said the monkey with death on his shoulder as I was getting on the train. “Thanks. It’s called Omnia” I said.
The train rolled away from the station and I looked out the window to see if the monkey with death on his shoulder would look back. And he did.
Chapter New
............................................................................
The night I travelled the world and the seven seas, I was wearing my broken compass around my neck. You are probably thinking “stupid girl, of course you're going to get lost with a broken compass” and you’re right and I did. I ended up in a corner in Americanos with no chance of escape.
When I arrived it was raining in paradise and I was greeted by an Arab from Lion. He had a comforting look on his face and a sad pair of golden eyes. He took me to Hong and welcomed me to my new home. Confused but enchanted, I took a look around and discovered that the house was full of treasures. “They belong to the monkey with death on his shoulder, to the French philosopher that dives from skies” the Arab said. “He’ll come for them when he lands”.
In the meantime, I was exploring the new world I had entered. After spending a night in the museums, I was feeling like taking a long stroll. This turned out to be longer and colder than I expected and I was getting quite hungry. I didn’t know where to go and I kept calling for someone to help me, when suddenly four children jumped out from behind a tree made of Post its. The four boys, Uban, Esban, Jesus 2000 and Pierre pointed towards a house with the best sushi's in the land. They told me to eat them with a special kind of sauce and said good bye. They weren’t lying, the little ones. It was the first time I’ve ever tried this strange dish from afar and I loved it from the first bite.
Full and happy, I started for the door when Jack Sparrow touched my hair gently. He told me he would take me home, but first we had to go to Ikea. The French philosopher that dives from skies was coming back and he must have a kitchen table that is really a desktop. After a half an hour at the lovely Ikea, we went back home to await the philosopher.
Everybody was excited about the homecoming of the monkey that dives from skies and I made kanelbullar. My dear friends, this all might seem strange to you, but for me at that moment it was nothing but logical and perfect. I guess I lost my mind somewhere on the way to nowhere and I was too mesmerized to stop and ask where it was, where it is. I had, however, started to think about it.
The arrival of the French philosopher with death on his shoulder was a joyous event and he was happy about the kitchen table we got for him. “You shouldn’t have gone to all this trouble to get it. Did it take you a long time?” he asked Sparrow and me. “Well, two hours. But it was worth it” Jack Sparrow lied. I told the monkey that Jack was lying, that it only took us half an hour and asked him if he was angry with Jack now. “I can’t be angry with him, he’s so cute” the French monkey said.
The question of my mind’s whereabouts was still floating in my empty head so I decided to go to the French philosopher that dives from the skies and ask for advice. “Where is my mind?” I asked him. He looked at me with his tearless eyes and said I had to go home. He said he had to go back to the past and the future and that I had to go back to black.
He followed me to the train station. I was sad to leave but my stay was long overdue. "Baby, I was gonna leave you. Leave you in the summer time, leave you when the summer comes rolling" I said. But now was the time. "Good bye, bebe. C u. Btw I like your perfume" said the monkey with death on his shoulder as I was getting on the train. “Thanks. It’s called Omnia” I said.
The train rolled away from the station and I looked out the window to see if the monkey with death on his shoulder would look back. And he did.
Chapter New
............................................................................
torsdag 22 november 2007
Tzatziki, fotofilosofi och the soundtrack of my life
Har stirrat på den här tomma rutan i några minuter nu medan jag åt av min tzatziki och funderat på vad jag ska skriva om. På tal om min tzatziki, den smakar inte som när jag gör den hemma. Det är frustrerande, när man längtar till smaken av en maträtt, smaken man är van vid, och så får man någonting annat. Inte nödvändigtvis sämre, ibland t.o.m bättre men alltid annorlunda.
Jag vet att ni gillar att se bilder ibland, och inte bilder på tunnelbanan eller främmande människor utan bilder som är bevis på att jag är i Mynken (förlåt CJ) och har det roligt. Ledsen att göra er besviken, men kameran har gått i vinterdvala i lådan. Jag har helt enkelt inte lust att fota "aktiviteter". Det gör man hemma, kameran är med varje gång sällskapet består av fler än fyra personer som har klätt upp sig och målat naglarna med med mörkt nagellack som är värsta as-inne till hösten. Men här vill jag vara närvarande hela tiden och inte slösa tid på att föreviga ögonblick istället för att uppleva dem. Jag ska dock bättra mig, det är kul att kolla på bilderna sen.
Tror att det var Julia som skrev en gång om hur en låt har förmågan att totalt ändra ens sinnesstämning. Ja, rättare sagt musik överhuvudtaget. Under den långa resan till Garching finns inte så mycket att göra än att läsa och lyssna på musik. Jag kan inte få nog nu när min fina syster skickade över lite nytt, ty mitt trådlösa internet är för labilt för illegal nedladdning.
Jag blir nostalgisk när jag hör Petters nya, tar mig tillbaka till Rågsved och det hårda livet som knarklangare. Utan skor. På socialbidrag. "Soptippsvärld".
Annat som jag är besatt av. Mando Diaos senaste album, älskar "Never seen the light of day" och jag vill bara hoppa till "Gold". Radiohead "In Rainbows". Robert Plant & Alison Krauss, surrealistisk country. Juanes är bra party. Pixies "Where's my mind?" är inte ny, men grym. Och två akustiska, Eric Claptons "Layla" Unplugged och Robyns "Be Mine", pianoversion. Måste också få tag på Pink Floyds film "The Wall", har ni inte sett den så gör det. Men absolut inte om ni är sugna på något lättsmält i stil med "She's all that". Min favorit bland de inte särskilt krävande tonårsfilmerna är nog "10 orsaker att hata dig". Så, jag har sagt det. Nu kan ni kasta sten på mig.
Jag vet att ni gillar att se bilder ibland, och inte bilder på tunnelbanan eller främmande människor utan bilder som är bevis på att jag är i Mynken (förlåt CJ) och har det roligt. Ledsen att göra er besviken, men kameran har gått i vinterdvala i lådan. Jag har helt enkelt inte lust att fota "aktiviteter". Det gör man hemma, kameran är med varje gång sällskapet består av fler än fyra personer som har klätt upp sig och målat naglarna med med mörkt nagellack som är värsta as-inne till hösten. Men här vill jag vara närvarande hela tiden och inte slösa tid på att föreviga ögonblick istället för att uppleva dem. Jag ska dock bättra mig, det är kul att kolla på bilderna sen.
Tror att det var Julia som skrev en gång om hur en låt har förmågan att totalt ändra ens sinnesstämning. Ja, rättare sagt musik överhuvudtaget. Under den långa resan till Garching finns inte så mycket att göra än att läsa och lyssna på musik. Jag kan inte få nog nu när min fina syster skickade över lite nytt, ty mitt trådlösa internet är för labilt för illegal nedladdning.
Jag blir nostalgisk när jag hör Petters nya, tar mig tillbaka till Rågsved och det hårda livet som knarklangare. Utan skor. På socialbidrag. "Soptippsvärld".
Annat som jag är besatt av. Mando Diaos senaste album, älskar "Never seen the light of day" och jag vill bara hoppa till "Gold". Radiohead "In Rainbows". Robert Plant & Alison Krauss, surrealistisk country. Juanes är bra party. Pixies "Where's my mind?" är inte ny, men grym. Och två akustiska, Eric Claptons "Layla" Unplugged och Robyns "Be Mine", pianoversion. Måste också få tag på Pink Floyds film "The Wall", har ni inte sett den så gör det. Men absolut inte om ni är sugna på något lättsmält i stil med "She's all that". Min favorit bland de inte särskilt krävande tonårsfilmerna är nog "10 orsaker att hata dig". Så, jag har sagt det. Nu kan ni kasta sten på mig.
fredag 16 november 2007
Tråkiga bilder
Det bryggs öl på hög höjd. Har något land en motsvarande passion?
Jag stod bakom Einstein
Blad på tak en blöt och mörk höstdag
Marienplatz från Kaufhof en blöt och mörk höstdag
Infinita Nostalgia
Snart två månader. Två månader. Jag har inte märkt det, rutinerna liksom dödar känslan av att tid faktiskt passerar. Jag skäms ofattbart mycket för att det finns många där hemma som jag fortfarande inte har hört av mig till. En vecka till, behöver jag, för att komma in i det hela, lät det, och nu? Är jag "inne"? I guess. Jag vet inte. Jag vet bara att det här äventyret har gjort mig till en ondare människa. Eller förstår mina vänner att de fortfarande är mina vänner och att våra förhållanden bara "ligger på is"? I så fall är de världens bästa vänner, för att de har egentligen all rätt i världen att kräva mer av mig.
Hela veckan har jag varit i en slags dimma av nostalgi. Inte hemlängtan, men nostalgi. Jag är nostalgisk över sådant som hände för 15 år sedan, förra året och förra veckan. Alla början och alla slut. Sluten tar kål på mig och början är det ljuvaste som finns. Begriper mig inte på mina egna tankar, det är som om det vore min dödsdag imorgon. Men det är lätt att börja filosofera här uppe bland vita hustak när ingen är hemma, så stå ut med mig. Vad är då grunden för min nostalgi? Att saker förändras så snabbt att jag inte hinner med ibland. Att det romantiska med att vara ny, nyfiken och orutinerad ersätts av det oromantiska med att befinna sig i en vardag. Min dagliga sträcka är för det mesta hemifrån till skolan och vice versa och den bjuder inte på många nya upptäckter. Eller är det jag som har blivit avtrubbad och inte längre ser gatuskyltarna, tunnelbanepilarna eller tjusningen med Lederhosen? Jag försöker. Varje gång jag ser nåt udda tar jag fram mobilkameran, lite som den där skumma killen i American Beauty. Men det är annorlunda nu.
Så hur länge varar en början? Tills man inser att man saknar den. Tills man blir nostalgisk och skriver om det i sin blogg. Tills det har gått två månader.
Hela veckan har jag varit i en slags dimma av nostalgi. Inte hemlängtan, men nostalgi. Jag är nostalgisk över sådant som hände för 15 år sedan, förra året och förra veckan. Alla början och alla slut. Sluten tar kål på mig och början är det ljuvaste som finns. Begriper mig inte på mina egna tankar, det är som om det vore min dödsdag imorgon. Men det är lätt att börja filosofera här uppe bland vita hustak när ingen är hemma, så stå ut med mig. Vad är då grunden för min nostalgi? Att saker förändras så snabbt att jag inte hinner med ibland. Att det romantiska med att vara ny, nyfiken och orutinerad ersätts av det oromantiska med att befinna sig i en vardag. Min dagliga sträcka är för det mesta hemifrån till skolan och vice versa och den bjuder inte på många nya upptäckter. Eller är det jag som har blivit avtrubbad och inte längre ser gatuskyltarna, tunnelbanepilarna eller tjusningen med Lederhosen? Jag försöker. Varje gång jag ser nåt udda tar jag fram mobilkameran, lite som den där skumma killen i American Beauty. Men det är annorlunda nu.
Så hur länge varar en början? Tills man inser att man saknar den. Tills man blir nostalgisk och skriver om det i sin blogg. Tills det har gått två månader.
onsdag 7 november 2007
Underhållning och Solidaritet
Jag tipsade om Julias blogg några inlägg längre ner och hon tipsade om min. Så nu är våra egon groteskt stora och jag tycker att det är jätteroligt att klicka på länken i min blogg till hennes och länken i hennes blogg till min och så håller jag på i timmar.
Jag lever
På begäran av en blondin man inte vill jävlas med uppdaterar jag härmed min blogg, min röst, mitt litterära mästerverk. Fast egentligen vill jag sova. Det är mörkt, regningt och november. Men ni vill inte höra om mina sömnorgier utan om annat, eller hur mina vänner och fiender?
Låt börja då. I lördags var jag på Ikea, inhandlade diverse saker jag inte behöver och en Billy bokhylla som dock inte var slöseri. Jag köpte glögg och pepparkakor och kände mig stolt över att jag kunde uttala möbelserienamnen på perfekt svenska. BESTÅ, GRÖNVIK, BJÖRNHOLMEN. Väldigt stolt. För stolt.
Jag nämnde för många veckor sedan om att vi skulle rusta upp lägenheten och det är nästan klart! I helgen lägger jag ut några före/efter-bilder.
Min vardag består av en eller två föreläsningstimmar på förmiddagen och matshopping och siesta när jag kommer hem. Jag lagar mat numera. Skratta inte! Det är på riktigt, alltså ugnsbakade blahablaha med nåntingsås och avancerad sallad. Och oftast franskt vin till, vilket är som juice när man bor med en fransman. Det är grymt roligt att laga mat måste jag säga, för att det blir oftast gott. Även om det börjar bli lite desperate housewife över det hela.
Under mina matshoppingturer (som har ersatt klädshoppingen) har jag upptäckt matvaror som jag inte vet hur jag kommer klara mig utan när jag kommer tillbaka till Stockholm. Som typ "Stolle", Müllers Froop-joghurt med jordgubbsmousse på toppen och det senaste, en sagolikt god choklad/hasselnötscreme. Alltså jag är på fullaste allvar beroende och om det är någonting som kommer att få mig att stanna här i all oändlighet så är det mina små matpärlor.
Jag lämnar er med en bild på fina ballonger. Den internationella kärnkraftsdagen firades på mitt campus, Area 51. Det serverades öl.
Låt börja då. I lördags var jag på Ikea, inhandlade diverse saker jag inte behöver och en Billy bokhylla som dock inte var slöseri. Jag köpte glögg och pepparkakor och kände mig stolt över att jag kunde uttala möbelserienamnen på perfekt svenska. BESTÅ, GRÖNVIK, BJÖRNHOLMEN. Väldigt stolt. För stolt.
Jag nämnde för många veckor sedan om att vi skulle rusta upp lägenheten och det är nästan klart! I helgen lägger jag ut några före/efter-bilder.
Min vardag består av en eller två föreläsningstimmar på förmiddagen och matshopping och siesta när jag kommer hem. Jag lagar mat numera. Skratta inte! Det är på riktigt, alltså ugnsbakade blahablaha med nåntingsås och avancerad sallad. Och oftast franskt vin till, vilket är som juice när man bor med en fransman. Det är grymt roligt att laga mat måste jag säga, för att det blir oftast gott. Även om det börjar bli lite desperate housewife över det hela.
Under mina matshoppingturer (som har ersatt klädshoppingen) har jag upptäckt matvaror som jag inte vet hur jag kommer klara mig utan när jag kommer tillbaka till Stockholm. Som typ "Stolle", Müllers Froop-joghurt med jordgubbsmousse på toppen och det senaste, en sagolikt god choklad/hasselnötscreme. Alltså jag är på fullaste allvar beroende och om det är någonting som kommer att få mig att stanna här i all oändlighet så är det mina små matpärlor.
Jag lämnar er med en bild på fina ballonger. Den internationella kärnkraftsdagen firades på mitt campus, Area 51. Det serverades öl.
lördag 27 oktober 2007
Terapi
Jag shoppade idag. De som känner mig kommer inte att tro det, men för första gången sedan jag kom hit! Jag bryr mig helt enkelt inte så mycket, men de nya tillskotten i klädfamiljen är varmt välkomna.
Shopping. Jag omfamnar dig, min gode vän Terapi.
Shopping. Jag omfamnar dig, min gode vän Terapi.
torsdag 25 oktober 2007
Skön litteratur
Min syster Selma tyckte att Julias kommentar om the evil professor var rolig (speciellt det där med det glödande korvhelvetet) så här är en länk till hennes underhållande och stundvis djupa blogg. Där kan man läsa om hennes filtfetisch, hennes heta natt med halvnakna brandmän och hennes strävan efter nirvana, eller nåja, livskvalité. Och hon brukar säga saker som typ att hon svär vid alla sina gudar, vilket alla mina personligheter tycker är roligt. Mycket nöje.
En annan bra Münchenblogg ni borde kolla in är CJs, en fellow svensk erasmusstudent, kompis och skicklig författare.
En annan bra Münchenblogg ni borde kolla in är CJs, en fellow svensk erasmusstudent, kompis och skicklig författare.
Gruppbeteendet i U2
Gruppbeteendet i tunnelbanan säger mycket om ett folk. Jag har undersökt saken noggrant och det här är resultatet av min studie.
Klockan är… tidigt. Som hemma går tågen ganska ofta på mornarna, men av någon anledning springer alla till tunnelbanan. Men de är väldigt själviska i sitt springande, det är mer som ett lopp, en tävling. Jag personligen springer aldrig, det är pinsamt. I Rågsved är det så att om jag verkligen måste hinna med tåget i fråga springer jag ner till rondellen och går sedan därifrån, dels för att ingen människa ska se mig springa när jag närmar mig civilisationen och dels för att nedförsbacken slutar där.
Hursomhelst, mitt tåg kommer, die U zwå. Perongfolket står och väntar men berör under inga omständigheter det vita området vid plattformens kant, hur viktigt det än är att skapa utrymme. Tåget stannar och ivriga tanter som höll sig på säkert avstånd från plattformskanten tränger nu fram och förbi och ställer sig framför en och precis framför dörrarna. Alltså blockerar de utgången för de avstigande passagerarna och visar ingen respekt för oss som riskerade livet genom att stå nära kanten. Tåget är fullt, många vill av. De som vill på har bråttom och väntar inte på att alla går av och de frontalkrockar och det tar längre tid än om man bara hade haft lite tålamod. Men varför ska resenärerna ha tålamod när inte ens lokförarna har det? Man har ca 10 sek på sig att stiga av respektive på. De skämtar inte när de säger ”Bitte, zurückbleiben”.
Jag hinner gå på tåget. Det är en surrealistisk upplevelse att stå där i punktträngseln. Hör nu vad jag menar med det. När folk går på tåget stannar de ofta där de är, d.v.s. anstränger sig inte för att göra plats åt andra som kommer, för de måste ju stå nära dörren för att de ska hinna gå av om tio hållplatser. Så den ena långsidan av tåget vars dörrar har varit öppna är ofattbart trång medan den andra är nästintill folktom. Det handlar om förflyttning i centimeter, mina vänner. Självklart är det inte heller någon i gångarna, vilket är oerhört korkat eftersom man får lättast sittplats om man står där. Men det här med den ena tomma långsidan gör mig gråtfärdig. Det finns ingen solidaritet, ingen barmhärtighet, ingen logik eller effektivitet i U-banan.
Sendlinger Tor, jag ska av liksom de flesta andra. Folk förbereder sig på avstigning en halv minut innan tåget kommer fram till stationen, vilket skapar ännu mer kaos och trängsel. Jag har aldrig varit med om att någon som har haft avsikten att gå av inte har hunnit göra det. Ändå ska innehavarna av sittplatserna trängas fram till dörrarna, trots att alla ska gå av vid samma hållplats. Här öppnar man dörrarna själv. De gamla tågen har handtag och dörrarna kan öppnas innan tåget har stannat helt. De nya tågen har knappar med sensorer som man inte ens behöver trycka på. Men ändå är det de ivriga som riktar sitt otåliga pekfinger och trycker och trycker innan tåget ens har stannat och suckar över att det tar sån tid. Vad folk här behöver är ett löpande band istället för tåg. Ett löpande band utan väggar som man bara kan hoppa av och på. Som i en fabrik.
Klockan är… tidigt. Som hemma går tågen ganska ofta på mornarna, men av någon anledning springer alla till tunnelbanan. Men de är väldigt själviska i sitt springande, det är mer som ett lopp, en tävling. Jag personligen springer aldrig, det är pinsamt. I Rågsved är det så att om jag verkligen måste hinna med tåget i fråga springer jag ner till rondellen och går sedan därifrån, dels för att ingen människa ska se mig springa när jag närmar mig civilisationen och dels för att nedförsbacken slutar där.
Hursomhelst, mitt tåg kommer, die U zwå. Perongfolket står och väntar men berör under inga omständigheter det vita området vid plattformens kant, hur viktigt det än är att skapa utrymme. Tåget stannar och ivriga tanter som höll sig på säkert avstånd från plattformskanten tränger nu fram och förbi och ställer sig framför en och precis framför dörrarna. Alltså blockerar de utgången för de avstigande passagerarna och visar ingen respekt för oss som riskerade livet genom att stå nära kanten. Tåget är fullt, många vill av. De som vill på har bråttom och väntar inte på att alla går av och de frontalkrockar och det tar längre tid än om man bara hade haft lite tålamod. Men varför ska resenärerna ha tålamod när inte ens lokförarna har det? Man har ca 10 sek på sig att stiga av respektive på. De skämtar inte när de säger ”Bitte, zurückbleiben”.
Jag hinner gå på tåget. Det är en surrealistisk upplevelse att stå där i punktträngseln. Hör nu vad jag menar med det. När folk går på tåget stannar de ofta där de är, d.v.s. anstränger sig inte för att göra plats åt andra som kommer, för de måste ju stå nära dörren för att de ska hinna gå av om tio hållplatser. Så den ena långsidan av tåget vars dörrar har varit öppna är ofattbart trång medan den andra är nästintill folktom. Det handlar om förflyttning i centimeter, mina vänner. Självklart är det inte heller någon i gångarna, vilket är oerhört korkat eftersom man får lättast sittplats om man står där. Men det här med den ena tomma långsidan gör mig gråtfärdig. Det finns ingen solidaritet, ingen barmhärtighet, ingen logik eller effektivitet i U-banan.
Sendlinger Tor, jag ska av liksom de flesta andra. Folk förbereder sig på avstigning en halv minut innan tåget kommer fram till stationen, vilket skapar ännu mer kaos och trängsel. Jag har aldrig varit med om att någon som har haft avsikten att gå av inte har hunnit göra det. Ändå ska innehavarna av sittplatserna trängas fram till dörrarna, trots att alla ska gå av vid samma hållplats. Här öppnar man dörrarna själv. De gamla tågen har handtag och dörrarna kan öppnas innan tåget har stannat helt. De nya tågen har knappar med sensorer som man inte ens behöver trycka på. Men ändå är det de ivriga som riktar sitt otåliga pekfinger och trycker och trycker innan tåget ens har stannat och suckar över att det tar sån tid. Vad folk här behöver är ett löpande band istället för tåg. Ett löpande band utan väggar som man bara kan hoppa av och på. Som i en fabrik.
söndag 21 oktober 2007
Mitt liv i mobilbilder
Insparksfest på Universitetet. Redan kl 22 var det så fullt att de stängde portarna, trots att två rätt så stora dansgolv och hela "borggården" utomhus stod till förfogande. Drinkarna kostade 3-5 € och utomhus kunde man köpa öl, pommes och leberkäs i semmel (typ falukorv i småfranska). Det var väldigt mysigt..
De har redan börjat med julgrejer här! Fast det är pråligare, mysigare och otroligt mycket större än i Sverige. Det är jättekul, men undrar om man inte blir lite trött på det efter ett par månader. Observera mannen med kulhuvudet i bakgrunden.
Och till jul finns ofattbara mängder vackra och utsökta sötsaker.
Jag ljuger inte när jag säger att jag bor i Monaco.
Min midnight snack, Snickers light. Tjockt lager av jordnötssmör, följt av tjockt lager av Nutella på en riskaka (därav "light").
Nya tillskottet till inredningen: en 40 centimeters Jack Sparrow som jag fick låna av Nico. Det börjar likna ett hem nu...
måndag 15 oktober 2007
Frustration...
Första föreläsningen var toppen. Lärde känna en snäll klasskompis som dessutom planerar ett utbytesår i Lund. Föreläsaren var skicklig och verkade ödmjuk och förstående. Det bästa var att jag förstod ALLT och att jag känner mig självsäker vad avser materialet.
Andra föreläsningen var på engelska och den var jag 10 minuter sen till, för att jag inte kunde hitta klassrummet. Uppmärksamheten riktas mot mig och professorn frågar var min bok är och om jag har gjort läxan (20 sidor matematiska härledningar). Han är förbluffad över att jag kommer oförberedd och frågar vem jag är. Jag förklarar hur det ligger till och han suckar djupt för att han förstår att det är jag som har mailat honom förra veckan. Han säger att den här kursen är mer avancerad än min motsvarande på KTH. Eleverna närvarande har genomgått en förberedande kurs som hölls av herr professorn själv och han tvivlar på att det här är något för mig. Men vi ska prata enskilt efter lektionen.
Så efter den offentliga stenkastningen, slaktar han mig ytterligare på kontoret. Jag är naiv som kommer till föreläsningen, säger han. Med de orden. Han förstår inte hur jag tänker och varför jag har kommit till Tyskland överhuvudtaget, jag gör det bara svårt för mig själv. Men om jag verkligen insisterar kan han ordna med en hjälplärare. En hjälplärare.
Jag fattade också att den var för matematisk och svår och inte riktigt vad vi gör i Stockholm, men hur skulle jag veta utan att gå dit? Jag ville bara slå den här lilla arroganta mannen. Jag ville reta honom för hans konstiga amerikanska sydstatsdialekt och för hans säkerligen lilla penis. Jag ville uppmana honom att ta sin fult strykna skjorta och hänga sig med den. Jag ville säga att han må vara bra på att härleda saker, men där slutar hans goda egenskaper. Men jag måste säga, det är inte så roligt alla gånger, när det man själv kritiserar sig för så obarmhärtigt bekräftas av någon. I ett främmande land. På första dagen i en skola där allt är obekant. Istället log jag, tackade för samtalet och skakade hans hand. För att allt annat vore oprofessionellt.
Andra föreläsningen var på engelska och den var jag 10 minuter sen till, för att jag inte kunde hitta klassrummet. Uppmärksamheten riktas mot mig och professorn frågar var min bok är och om jag har gjort läxan (20 sidor matematiska härledningar). Han är förbluffad över att jag kommer oförberedd och frågar vem jag är. Jag förklarar hur det ligger till och han suckar djupt för att han förstår att det är jag som har mailat honom förra veckan. Han säger att den här kursen är mer avancerad än min motsvarande på KTH. Eleverna närvarande har genomgått en förberedande kurs som hölls av herr professorn själv och han tvivlar på att det här är något för mig. Men vi ska prata enskilt efter lektionen.
Så efter den offentliga stenkastningen, slaktar han mig ytterligare på kontoret. Jag är naiv som kommer till föreläsningen, säger han. Med de orden. Han förstår inte hur jag tänker och varför jag har kommit till Tyskland överhuvudtaget, jag gör det bara svårt för mig själv. Men om jag verkligen insisterar kan han ordna med en hjälplärare. En hjälplärare.
Jag fattade också att den var för matematisk och svår och inte riktigt vad vi gör i Stockholm, men hur skulle jag veta utan att gå dit? Jag ville bara slå den här lilla arroganta mannen. Jag ville reta honom för hans konstiga amerikanska sydstatsdialekt och för hans säkerligen lilla penis. Jag ville uppmana honom att ta sin fult strykna skjorta och hänga sig med den. Jag ville säga att han må vara bra på att härleda saker, men där slutar hans goda egenskaper. Men jag måste säga, det är inte så roligt alla gånger, när det man själv kritiserar sig för så obarmhärtigt bekräftas av någon. I ett främmande land. På första dagen i en skola där allt är obekant. Istället log jag, tackade för samtalet och skakade hans hand. För att allt annat vore oprofessionellt.
söndag 14 oktober 2007
Det började bra
Sen blev det bättre.
Lördagskvällen inleddes lugnt med en gudomlig wasabi-tonfiskbugare (oväntat god kombination) och därefter besök på ett antal pubar/nattklubbar. Sist ut var Rote Sonne. Det var Lesbian Night och i vårt sällskap fanns ett antal roliga bögar. Jag säger då det, varje tjej behöver en gay killkompis. Man har alltid kul med dem, de ger grymma stylingtips och är egentligen som tjejkompisar minus avundsjukan och konkurrensen. De tyckte jag att jag var hübsch och tog kort på mig och vi dansade som om ingen såg på och jag var i sjunde himlen.
Sen stormades stället av beväpnade poliser. De kastade in rökbomber och sprutade oss med iskallt vatten och glas krossades och folk dog och det var lik överallt. Ungefär så är det i mitt huvud. Men det var faktiskt razzia och de förde iväg en av mina kompisar, den som ser mest oskyldig ut av alla, helt utan anledning. Jag och Edward bara skrattade och tog kort. Det var i sanning en mycket udda kväll, men det är alltid de som är bra.
Tjejpolisen klättrade upp på baren och filmade scenariot. Jag var med i tv!!
Polisens baksida
Jag gillar ställen med självdistans. "Eigentlich wollte ich fernsehen".
Först utomhus förstod vi hur stort det var.
Djävulen ledde oss vidare till McDonalds.
Lördagskvällen inleddes lugnt med en gudomlig wasabi-tonfiskbugare (oväntat god kombination) och därefter besök på ett antal pubar/nattklubbar. Sist ut var Rote Sonne. Det var Lesbian Night och i vårt sällskap fanns ett antal roliga bögar. Jag säger då det, varje tjej behöver en gay killkompis. Man har alltid kul med dem, de ger grymma stylingtips och är egentligen som tjejkompisar minus avundsjukan och konkurrensen. De tyckte jag att jag var hübsch och tog kort på mig och vi dansade som om ingen såg på och jag var i sjunde himlen.
Sen stormades stället av beväpnade poliser. De kastade in rökbomber och sprutade oss med iskallt vatten och glas krossades och folk dog och det var lik överallt. Ungefär så är det i mitt huvud. Men det var faktiskt razzia och de förde iväg en av mina kompisar, den som ser mest oskyldig ut av alla, helt utan anledning. Jag och Edward bara skrattade och tog kort. Det var i sanning en mycket udda kväll, men det är alltid de som är bra.
Tjejpolisen klättrade upp på baren och filmade scenariot. Jag var med i tv!!
Polisens baksida
Jag gillar ställen med självdistans. "Eigentlich wollte ich fernsehen".
Först utomhus förstod vi hur stort det var.
Djävulen ledde oss vidare till McDonalds.
torsdag 11 oktober 2007
lite allt möjligt
Först och främst vill jag uttrycka min frustration. När man köper ett månadskort här gäller det i en månad. Från den 1:a till den 1:a! Köper man den 7:e, har man förlorat en vecka. Varför gör de så här, tyskarna? Varför tycker de att det är roligt ätt göra saker komplicerade? Varför är de martyrer? Jag ska inte överdriva, mycket är bra här. Men jag börjar förstå varför Sverige är en förebild för många länder. Vårt sätt att tänka och lösa problem är enkelt och logiskt, praktiskt och kostnadseffektivt. Ikea och H&M.
Så, nu ska jag sluta vara tråkig.
Finns de här i Sverige? Helt fantastiska praliner. Mörk, god choklad med fruktfyllning. Lite eldiga. Som jag. Någon gjorde misstaget att lämna de obevakade på bordet när jag var i lägenheten. Se bara hur det gick...
Ni förstår varför jag tycker att det här är roligt. "Knüller", ja. Haha. Men de som dessutom har läst tyska vet att unsere=vår och woche=vecka. Alltså "vår topknüller denna vecka". Det är hög nivå på min humor.
Så, nu ska jag sluta vara tråkig.
Finns de här i Sverige? Helt fantastiska praliner. Mörk, god choklad med fruktfyllning. Lite eldiga. Som jag. Någon gjorde misstaget att lämna de obevakade på bordet när jag var i lägenheten. Se bara hur det gick...
Ni förstår varför jag tycker att det här är roligt. "Knüller", ja. Haha. Men de som dessutom har läst tyska vet att unsere=vår och woche=vecka. Alltså "vår topknüller denna vecka". Det är hög nivå på min humor.
onsdag 10 oktober 2007
Garching
Nästa vecka börjar de riktiga föreläsningarna och för mig äger de rum i en förort till München som heter Garching. Idag var jag där för första gången. Detta enorma campus som mestadels består av marknära, moderna och lite coola byggnader ligger mitt på ett fält i en glesbebyggd by Gud en gång glömde. Det är just som om det vore till för halsbrytande och förbjudna vetenskapliga experiment. Det är Area 51. Kemihuset är däremot riktigt risigt. Grå, fyrkantig och innehåller en labyrint av korridorer som inte leder någonstans (ungefär som kemiutbildningen). Det är området på Area 51 där de galnaste och mest våghalsiga vetenskapsmännen finns, de vars mod och respektlöshet för etik och moral mynnar från det faktum att de inte har något att leva för annat än the perfect substance. Jag älskar det.
söndag 7 oktober 2007
Min vita vägg
Jag har en vägg. Den är vit. Vit, tom och tråkig. Nu vill jag be er om en sak, mina vänner i Sverige. Jag vill gärna att ni skickar ett brev till mig innehållande ett kort på er själva. Alternativt att ni hittar ett fult vykoet och skickar det. Det sätter jag sedan upp på min vita vägg. Jag vill ha lite av er här. Kan inte ni göra det? Bifogar ni några euron också, är ni guld värda.
Adressen:
Dina Dedic
Tegernseer Landstrasse 75A, c/o Hong
81539 München
Adressen:
Dina Dedic
Tegernseer Landstrasse 75A, c/o Hong
81539 München
lördag 6 oktober 2007
La tortura
Idag var jag som tidigare nämnt vid slottet Neuschwanstein. En grupp skulle in i själva slottet och den andra skulle gå förbi och sedan fortsätta att vandra. Jag valde vandringsturen för att jag redan har sett några slott och för att omgivningen är makalös. Efter två minuters vandring fick jag nog. Varför har ingen sagt att det inte är en vanlig promenad?! Inom min nya livsfilosofi finns dock inte utrymme för ånger och svaghet, så jag gick vidare. På fyra timmar hade vi avverkat ca 1000 m i höjdled. Jag överlåter det till KTH-arna att räkna ut antalet trappsteg. Ni får också ha i åtanke att min enda träning är att bära banankartonger. Då kan ni nästan föreställa er vad jag fick genomlida. Och vet ni vad det bästa är? Sikten var ca 30 m på grund av dimman, så utsikten och naturen som jag längtade efter så, fanns överhuvudtaget inte. Bara. Vit. Ånga. Jag fick alltså inte ens belöning för min insats och det är vad jag kallar en stark (tysk) karaktär. Fast sen kom jag ner på jorden när jag såg att de andra inte ens svettades. Bara lilla asiaten som hade med sig sin dator.
Och vet ni vad vi hittar när vi kommer upp till viloplatsen? Nä, inte syrgastankar för sådana som jag. Men däremot en biergarten. På 1700 meters höjd. Genialt.
Och vet ni vad vi hittar när vi kommer upp till viloplatsen? Nä, inte syrgastankar för sådana som jag. Men däremot en biergarten. På 1700 meters höjd. Genialt.
torsdag 4 oktober 2007
PS.
Ni kanske tycker att det är konstigt att se fram emot en storstädning. Men vårt kök är så fullproppat att jag måste ha potatisarna i garderoben. Och de vill komma ut.
Förlåt.
Förlåt.
röda utropstecken
Har precis kommit hem efter en tur till MVV, motsvarande-SL centret, där jag skulle fixa studentrabatt på tunnelbanekortet. Det finns ett knep där man lurar systemet och får ännu billigare månadskort och kan dessutom resa så gott som överallt i München och omgivningen. Det är invecklat och det ska jag inte gå in på, men jag försökte med det i alla fall. Det gick bra, damen verkade köpa det jag sade. Men sedan klottrade hon dit nåt i mina papper. Nåt som följdes av många röda utropstecken. Damen som jobbar på en statlig institution gav mig röda utropstecken. Det är mina enda fobier, tyska staten och röda utropstecken. Så jag bangade, mina vänner. Jag sa att jag kan ha skrivit fel. Vad jag önskar att jag var en bättre brottsling...
Planer. På fredag är det Welcome Party #1. Jo, jag ska till Neuschwanstein på lördag. Ni vet, det där riktiga disneyslottet. Där ska vi också vandra som i Sound of Music. Alla erasmusbarn ska ha matchande gardinkläder och sen ska vi rymma från nazisterna. Nä, okej. Men nästan så.
På söndag ska vi göra nåt som jag har längtat efter. Vi ska storstäda lägenheten och ge den ett ansiktslyft med lite tyg, kuddar och tavlor (självklart från Ikea). Den här lägenheten är väldigt fin och har så mycket potential, men har blivit lite sliten under alla år som folk kommer och går. Jag ska ta några före/efter bilder så ska ni se.
Och fram till söndag då ska jag klämma in ett sista besök på Wiesn, hur nu det ska gå till. Och eurona bara försvinner. Ni vore fantastiska om ni kunde sätta in en slant på mitt konto. Alla bidrag är välkomna.
BG i Englischer Garten, underbart intill vattnet. På bilden är svenskarna.
Ulrika och jag
Plåtning. Fotograf: Tobbe. Modell: Georg.
Vi matade svanarna med öl
Det här är vitchokladtäckta jordgubbar. Det här är himmelriket. Det här, mina damer, är ersättningen för män.
Planer. På fredag är det Welcome Party #1. Jo, jag ska till Neuschwanstein på lördag. Ni vet, det där riktiga disneyslottet. Där ska vi också vandra som i Sound of Music. Alla erasmusbarn ska ha matchande gardinkläder och sen ska vi rymma från nazisterna. Nä, okej. Men nästan så.
På söndag ska vi göra nåt som jag har längtat efter. Vi ska storstäda lägenheten och ge den ett ansiktslyft med lite tyg, kuddar och tavlor (självklart från Ikea). Den här lägenheten är väldigt fin och har så mycket potential, men har blivit lite sliten under alla år som folk kommer och går. Jag ska ta några före/efter bilder så ska ni se.
Och fram till söndag då ska jag klämma in ett sista besök på Wiesn, hur nu det ska gå till. Och eurona bara försvinner. Ni vore fantastiska om ni kunde sätta in en slant på mitt konto. Alla bidrag är välkomna.
BG i Englischer Garten, underbart intill vattnet. På bilden är svenskarna.
Ulrika och jag
Plåtning. Fotograf: Tobbe. Modell: Georg.
Vi matade svanarna med öl
Det här är vitchokladtäckta jordgubbar. Det här är himmelriket. Det här, mina damer, är ersättningen för män.
onsdag 3 oktober 2007
vart tredje år
Maya skrev till mig och berättade om hur allt var sig likt på KTH. Naturlagarna man inte kan få nog av, likadana inlärningsprocesser, samma rutiner som jag så väl känner till. Jag hade inte stått ut med ett år till av samma sak. Enformigheten hade kvävt mig. Jag har bytt läroanstalt, umgänge och vardag vart tredje år av mitt liv sedan jag var sju år gammal. Frågan är om det alltid kommer att vara så, att allt jag gör har ett bäst före-datum på tre år. Är det en dygd eller en förbannelse att lida av oändlig tristess?
måndag 1 oktober 2007
Chiemsee, modern konst och Oprah-smör
Idag var det Immatrikulation i skolan, vilket är ungefär som upprop fast de ropar inte upp en. Det går ut på att köa i timmar. Men jag gick först in så jag slapp. Hursomhelst, vad har jag haft för mig? Jo, i lördags åkte vi erasmusbarn till Chiemsee utanför München och besökte Versailles-kopian på Herreninsel. Himla kitschigt slott som det har lagts imponerande mycket arbete på. Vädret kunde inte ha varit bättre, så biergartenbesöket, båtturen och promenaden på ön blev som på den bästa resereklamen. Lägger ut några bilder här och på facebook senare.
Igår gick jag med Mathieu och hans franska kompis till Pinakothek der Moderne. Det är nog mitt favoritställe hittills. Modern konst och design i ett hus som i sig är ett arkitektoniskt mästerverk. Vi tittade bl.a. på en otrolig fotoutställning, "Humanism in China". Så, ni ser folk, jag är rätt kulturell av mig och hänger inte bara på Wiesn (Oktoberfest).
Nu har jag varit här i två veckor och har under den här tiden gått från Felicity till Carrie, minus skorna, käderna och ja, diverse annat. Men det jag vill säga är att jag går snabbt nuförtiden. På gatorna alltså, jag går snabbt. Världsvant. Som om jag vet vart jag är på väg. Jag har bara gått vilse en gång. Och det var bara för att jag skulle hitta ett ställe som låg på en gata jag inte visste namnet på och för att jag vägrar karta. Men då hittade jag Spatens bryggeri och fick se mäktiga öltankar genom fönstret. Det bästa är egentligen att irra omkring utan mål, man hittar en massa guldkorn.
Jag är glad att jag åkte hit själv, ska ni veta. Jag vill ta reda på hur jag är när jag inte har någon att tycka likadant som. Man kanske inte gör det så ofta, men man påverkas säkert mer av andra än man tror. Jag vill ta reda på vad som berör mig, sagt i sann Oprah-anda. Jag vill äta alla slags äggrätter för att hitta min favorit.
Ni får ursäkta mitt smöriga inlägg och länkarna i texten, jag var väldigt nyfiken på länkfunktionen.
Min WG-kompis Kristin i dirndl
Königsschloss
Edward fotar booten Anna
Sagolikt
Erasmusbarn i biergarten
Torvald och jag
Härlig höst
Igår gick jag med Mathieu och hans franska kompis till Pinakothek der Moderne. Det är nog mitt favoritställe hittills. Modern konst och design i ett hus som i sig är ett arkitektoniskt mästerverk. Vi tittade bl.a. på en otrolig fotoutställning, "Humanism in China". Så, ni ser folk, jag är rätt kulturell av mig och hänger inte bara på Wiesn (Oktoberfest).
Nu har jag varit här i två veckor och har under den här tiden gått från Felicity till Carrie, minus skorna, käderna och ja, diverse annat. Men det jag vill säga är att jag går snabbt nuförtiden. På gatorna alltså, jag går snabbt. Världsvant. Som om jag vet vart jag är på väg. Jag har bara gått vilse en gång. Och det var bara för att jag skulle hitta ett ställe som låg på en gata jag inte visste namnet på och för att jag vägrar karta. Men då hittade jag Spatens bryggeri och fick se mäktiga öltankar genom fönstret. Det bästa är egentligen att irra omkring utan mål, man hittar en massa guldkorn.
Jag är glad att jag åkte hit själv, ska ni veta. Jag vill ta reda på hur jag är när jag inte har någon att tycka likadant som. Man kanske inte gör det så ofta, men man påverkas säkert mer av andra än man tror. Jag vill ta reda på vad som berör mig, sagt i sann Oprah-anda. Jag vill äta alla slags äggrätter för att hitta min favorit.
Ni får ursäkta mitt smöriga inlägg och länkarna i texten, jag var väldigt nyfiken på länkfunktionen.
Min WG-kompis Kristin i dirndl
Königsschloss
Edward fotar booten Anna
Sagolikt
Erasmusbarn i biergarten
Torvald och jag
Härlig höst
fredag 28 september 2007
onsdag 26 september 2007
apropå ingenting
Tredje inlägget på en dag, det här är nästan pinsamt. Men det är mycket viktiga saker som rör sig i huvudet på mig, saker som jag bara måste dela med mig.
Här ser ni ännu en bild tagen i nya tunnelbanan. Om man tittar på displayen som visar tågets riktning ser man en liten pil som talar om på vilken sida av tåget plattformen är. För den som inte tittar ut genom fönstret. Men de har inga kundkorgar i mataffärerna, bara vagnar. Så man letar reda på en tom banankartong som man fyller med sina nudlar och sina brezn och ser ut som en idiot. Det sorgliga är att jag fick träningsvärk av att bära den.
noch was..
Jag hade fikadejt med en tysk tjejkompis idag och konversationen var uteslutande på tyska. En konversation är ju absolut nödvändig (inte fan kan man bara stirra på varandra). Om denna ska vara någorlunda givande måste den flyta på i hyfsat normal takt och det, om så krävs, på grammatikens bekostnad. I mitt fall är det en underdrift. Ojojoj, vad jag slaktade språket. Jag styckade det i bitar, det var ordblod överallt och Elke måste ha vridit sig i... sängen. Men icke desto mindre var kommunikationen lyckad. Och det känns fantastiskt, mina vänner.
die Wiesn
Gårdagens två huvudaktiviteter var varandras totala motsatser. Fram till ungefär kl 17 bestod allt mitt arbete i att fylla i diverse blanketter, bl.a. för att registrera mig som invånare i München och sjukförsäkringsblabla. Det är himla viktigt, det här med sjukförsäkringen, och himla bökigt. Och man får säkert inte ens valuta för ansträngningen. Nej, hörrni, jag ska bli sjuk eller bryta ett finger om jag så måste jobba för det.
På kvällen var det premiär för Oktoberfesten för min del. Och det var rätt mäktigt. Tusentals berusade människor i groteskt stora tält står på bord, smäller enlitersölbägarna mot varandra (stänker det är det extra roligt) och sjunger med till de mest absurda låtarna som spelas live. Tysk schlager förstås, men det absurda ligger i låter av Bon Jovi, Robbie Williams (Angels!) och typ "Hot Stuff". Tänk er en full, tjock tysk i svettiga Lederhosen sjunga "Hot Stuff". Jag älskar det här landet.
Ja, för att sammanfatta. Oktoberfest är nog bäst första gången man upplever den, för det är verkligen party bortom dess like. Jag kan dock tänka mig att münchenborna inte tycker det är så förskräckligt kul varje år. Men definitivt värt ett besök.
På kvällen var det premiär för Oktoberfesten för min del. Och det var rätt mäktigt. Tusentals berusade människor i groteskt stora tält står på bord, smäller enlitersölbägarna mot varandra (stänker det är det extra roligt) och sjunger med till de mest absurda låtarna som spelas live. Tysk schlager förstås, men det absurda ligger i låter av Bon Jovi, Robbie Williams (Angels!) och typ "Hot Stuff". Tänk er en full, tjock tysk i svettiga Lederhosen sjunga "Hot Stuff". Jag älskar det här landet.
Ja, för att sammanfatta. Oktoberfest är nog bäst första gången man upplever den, för det är verkligen party bortom dess like. Jag kan dock tänka mig att münchenborna inte tycker det är så förskräckligt kul varje år. Men definitivt värt ett besök.
söndag 23 september 2007
Ich liebe Stockholm
Den här tröjan fick många blickar och kommentarer igår när jag hade på mig den. Det var ett par grabbar som trodde att jag var tysk och tyckte att det var konstigt med en stockholmsälskare bland hundratusentals oktoberfestälskare. När jag förklarade var jag kom ifrån (den korta versionen) sade de att de trodde alla svenskor var blonda och man såg en skymt av besvikelse i deras blick.
Jag menar nog vad tröjan (som jag fick av två vackra damer inför min avresa) säger, men Stockholm är en väldigt ängslig stad. Folk är ofta självupptagna, skygga och tävlingsinriktade, som KK sade. Och Stureplan är hela världen. Men den grytan ska vi inte röra i.
Här är det annorlunda, mina vänner. Säger hon efter en vecka, tänker ni säkert, men det behövs faktiskt inte mer tid än så att se att livet är lite enklare här. Träffar man nya människor eller totala främlingar är isen så tunn att man bara behöver knacka lite grann för att bryta den. En annan sak som jag tycker om är att ingen leker med mobilen. I tunnelbanan finns inte ens mottagning. Det är bara jag som drar fram min när jag ska ta paparazzibilder.
Det är söndag och allting är stängt. Det är mycket ologiskt ur ekonomisk synpunkt eftersom alla är lediga och det är nu man hinner bränna alla euron man har tjänat. Men nej, det får man inte. På ett sätt är det dock befriande. Man tänker att man borde handla, men det är inte upp till en själv. Staten tvingar en att göra nånting annat på ens lediga dag. Kanske ta en promenad, en öl och en brezn.
Imorgon börjar intro-veckorna på universitetet. Då ska alla utbytesstudenter samlas och gå omkring i grupp och se förvirrade ut. Jag tänkte ta en promenad till mötesplatsen nu för att kunna se mest rutinerad ut bland de okunniga. Det är rätt fantastiskt ändå, att promenera till stan. Jag ska dessutom göra det i joggingskor. Minns inte sist jag hade joggingskor i stan. Ja, moderegler finns inte heller här.
lördag 22 september 2007
Gemischt
Till alla mina mindre begåvade vänner som tycker att all text är skoltext kommer här ett antal bilder.
Min utsikt. Det är något speciellt med hustak.
Varför jag gillar det här landet #1: dessa tröjor finns på motsvarande ICA Maxi för nästan inga pengar alls.
Varför jag gillar det här landet #2: gatuskyltarna. Jag älskar typsnittet, färgen, ramen...
Varför jag gillar det här landet #3: de nya U-Banh tågen är fina. Ljussättningen är fantastisk, de har små spotlights. Echt romantisch. Och den varma men bestämda kvinnorösten som ropar ut stationerna låter som Gud.
Världen är bra liten.
Man hittar mycket intressant på leksaksavdelningen. T.ex. detta. För den som inte är så allmänbildad som jag (blev när jag googlade gubbens namn) skulle kanske tycka att det här var underligt.
Man ska lära sig tidigt.
Das Dirndl.
Dirndl-heaven.
Otroligt smickrande för figuren. Killarnas Lederhosen bärs med vit skjorta där ärmarna kavlas upp till armbågarna. Tjejer, ni skulle tycka om det mer än ni tror. Men hursomhelst, Dirndl. Det är lockande. Det är nästan lite... Verboten.
Englischer Garten. Das Essen.
Min utsikt. Det är något speciellt med hustak.
Varför jag gillar det här landet #1: dessa tröjor finns på motsvarande ICA Maxi för nästan inga pengar alls.
Varför jag gillar det här landet #2: gatuskyltarna. Jag älskar typsnittet, färgen, ramen...
Varför jag gillar det här landet #3: de nya U-Banh tågen är fina. Ljussättningen är fantastisk, de har små spotlights. Echt romantisch. Och den varma men bestämda kvinnorösten som ropar ut stationerna låter som Gud.
Världen är bra liten.
Man hittar mycket intressant på leksaksavdelningen. T.ex. detta. För den som inte är så allmänbildad som jag (blev när jag googlade gubbens namn) skulle kanske tycka att det här var underligt.
Man ska lära sig tidigt.
Das Dirndl.
Dirndl-heaven.
Otroligt smickrande för figuren. Killarnas Lederhosen bärs med vit skjorta där ärmarna kavlas upp till armbågarna. Tjejer, ni skulle tycka om det mer än ni tror. Men hursomhelst, Dirndl. Det är lockande. Det är nästan lite... Verboten.
Englischer Garten. Das Essen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)