Battlefield U-Bahn

Har ni människor i er vardag som ni träffar på dagligen men som ni inte alls känner? Alltså något i stil med rödhåriga tjejen på bussen eller farbrorn som använder paraplyn som käpp? Jag har. Jag träffar på mina i tunnelbanan (för att jag nästan bor där). Okänd människa #1 är den sittplatskåta tjejen. Med sin fyrkantiga grundskoleryggsäck (hon går alltså på samma universitet som jag, jag vet det för att hon åker till ändhållplatsen som bara består av campus a.k.a Area 51) ställer hon sig taktisk i gången, för att man är nära sittplatserna då. Hennes osminkade ögon tittar ängsligt åt vänster och åt höger och upp och ner. Hennes hästsvans bestående av råttfärgat hår viftar fram och tillbaka. Jag tittar på henne med en överlägsen blick. Jag vet att jag kommer att ta en plats först. Slug som hon är, ler hon lite oskyldigt, men jag kan se det ändå. Jag kan se hennes hunger, hennes blodtörst. Någon reser sig upp. Hon böjer på knäna och sänker huvudet mellan axlarna. Tar språng. Smidigt som en galen hyena slingrar hon sig förbi och sätter sig på den fortfarande varma platsen. Jag tittar på henne och hon ler lite igen, som om hon vill säga "oj, jag såg inte dig, jag ville bara inte vara i vägen för någon så jag satte mig", men egentligen, egentligen ser jag att hon får en liten orgasm.

The Ending of Chapter Last

My dear friends, as you might have noticed, I’ve been absent from the blog, from Facebook and from everything else that connects me to everything else. The reason for this and the reason I am writing in English for the first and the last time is my great journey to Wonderland, from which I am currently returning. This is my story.

The night I travelled the world and the seven seas, I was wearing my broken compass around my neck. You are probably thinking “stupid girl, of course you're going to get lost with a broken compass” and you’re right and I did. I ended up in a corner in Americanos with no chance of escape.
When I arrived it was raining in paradise and I was greeted by an Arab from Lion. He had a comforting look on his face and a sad pair of golden eyes. He took me to Hong and welcomed me to my new home. Confused but enchanted, I took a look around and discovered that the house was full of treasures. “They belong to the monkey with death on his shoulder, to the French philosopher that dives from skies” the Arab said. “He’ll come for them when he lands”.
In the meantime, I was exploring the new world I had entered. After spending a night in the museums, I was feeling like taking a long stroll. This turned out to be longer and colder than I expected and I was getting quite hungry. I didn’t know where to go and I kept calling for someone to help me, when suddenly four children jumped out from behind a tree made of Post its. The four boys, Uban, Esban, Jesus 2000 and Pierre pointed towards a house with the best sushi's in the land. They told me to eat them with a special kind of sauce and said good bye. They weren’t lying, the little ones. It was the first time I’ve ever tried this strange dish from afar and I loved it from the first bite.
Full and happy, I started for the door when Jack Sparrow touched my hair gently. He told me he would take me home, but first we had to go to Ikea. The French philosopher that dives from skies was coming back and he must have a kitchen table that is really a desktop. After a half an hour at the lovely Ikea, we went back home to await the philosopher.
Everybody was excited about the homecoming of the monkey that dives from skies and I made kanelbullar. My dear friends, this all might seem strange to you, but for me at that moment it was nothing but logical and perfect. I guess I lost my mind somewhere on the way to nowhere and I was too mesmerized to stop and ask where it was, where it is. I had, however, started to think about it.
The arrival of the French philosopher with death on his shoulder was a joyous event and he was happy about the kitchen table we got for him. “You shouldn’t have gone to all this trouble to get it. Did it take you a long time?” he asked Sparrow and me. “Well, two hours. But it was worth it” Jack Sparrow lied. I told the monkey that Jack was lying, that it only took us half an hour and asked him if he was angry with Jack now. “I can’t be angry with him, he’s so cute” the French monkey said.
The question of my mind’s whereabouts was still floating in my empty head so I decided to go to the French philosopher that dives from the skies and ask for advice. “Where is my mind?” I asked him. He looked at me with his tearless eyes and said I had to go home. He said he had to go back to the past and the future and that I had to go back to black.
He followed me to the train station. I was sad to leave but my stay was long overdue. "Baby, I was gonna leave you. Leave you in the summer time, leave you when the summer comes rolling" I said. But now was the time. "Good bye, bebe. C u. Btw I like your perfume" said the monkey with death on his shoulder as I was getting on the train. “Thanks. It’s called Omnia” I said.
The train rolled away from the station and I looked out the window to see if the monkey with death on his shoulder would look back. And he did.






Chapter New










............................................................................

Tzatziki, fotofilosofi och the soundtrack of my life

Har stirrat på den här tomma rutan i några minuter nu medan jag åt av min tzatziki och funderat på vad jag ska skriva om. På tal om min tzatziki, den smakar inte som när jag gör den hemma. Det är frustrerande, när man längtar till smaken av en maträtt, smaken man är van vid, och så får man någonting annat. Inte nödvändigtvis sämre, ibland t.o.m bättre men alltid annorlunda.

Jag vet att ni gillar att se bilder ibland, och inte bilder på tunnelbanan eller främmande människor utan bilder som är bevis på att jag är i Mynken (förlåt CJ) och har det roligt. Ledsen att göra er besviken, men kameran har gått i vinterdvala i lådan. Jag har helt enkelt inte lust att fota "aktiviteter". Det gör man hemma, kameran är med varje gång sällskapet består av fler än fyra personer som har klätt upp sig och målat naglarna med med mörkt nagellack som är värsta as-inne till hösten. Men här vill jag vara närvarande hela tiden och inte slösa tid på att föreviga ögonblick istället för att uppleva dem. Jag ska dock bättra mig, det är kul att kolla på bilderna sen.

Tror att det var Julia som skrev en gång om hur en låt har förmågan att totalt ändra ens sinnesstämning. Ja, rättare sagt musik överhuvudtaget. Under den långa resan till Garching finns inte så mycket att göra än att läsa och lyssna på musik. Jag kan inte få nog nu när min fina syster skickade över lite nytt, ty mitt trådlösa internet är för labilt för illegal nedladdning.
Jag blir nostalgisk när jag hör Petters nya, tar mig tillbaka till Rågsved och det hårda livet som knarklangare. Utan skor. På socialbidrag. "Soptippsvärld".
Annat som jag är besatt av. Mando Diaos senaste album, älskar "Never seen the light of day" och jag vill bara hoppa till "Gold". Radiohead "In Rainbows". Robert Plant & Alison Krauss, surrealistisk country. Juanes är bra party. Pixies "Where's my mind?" är inte ny, men grym. Och två akustiska, Eric Claptons "Layla" Unplugged och Robyns "Be Mine", pianoversion. Måste också få tag på Pink Floyds film "The Wall", har ni inte sett den så gör det. Men absolut inte om ni är sugna på något lättsmält i stil med "She's all that". Min favorit bland de inte särskilt krävande tonårsfilmerna är nog "10 orsaker att hata dig". Så, jag har sagt det. Nu kan ni kasta sten på mig.

Tråkiga bilder

Det bryggs öl på hög höjd. Har något land en motsvarande passion?





Jag stod bakom Einstein





Blad på tak en blöt och mörk höstdag





Marienplatz från Kaufhof en blöt och mörk höstdag

Infinita Nostalgia

Snart två månader. Två månader. Jag har inte märkt det, rutinerna liksom dödar känslan av att tid faktiskt passerar. Jag skäms ofattbart mycket för att det finns många där hemma som jag fortfarande inte har hört av mig till. En vecka till, behöver jag, för att komma in i det hela, lät det, och nu? Är jag "inne"? I guess. Jag vet inte. Jag vet bara att det här äventyret har gjort mig till en ondare människa. Eller förstår mina vänner att de fortfarande är mina vänner och att våra förhållanden bara "ligger på is"? I så fall är de världens bästa vänner, för att de har egentligen all rätt i världen att kräva mer av mig.

Hela veckan har jag varit i en slags dimma av nostalgi. Inte hemlängtan, men nostalgi. Jag är nostalgisk över sådant som hände för 15 år sedan, förra året och förra veckan. Alla början och alla slut. Sluten tar kål på mig och början är det ljuvaste som finns. Begriper mig inte på mina egna tankar, det är som om det vore min dödsdag imorgon. Men det är lätt att börja filosofera här uppe bland vita hustak när ingen är hemma, så stå ut med mig. Vad är då grunden för min nostalgi? Att saker förändras så snabbt att jag inte hinner med ibland. Att det romantiska med att vara ny, nyfiken och orutinerad ersätts av det oromantiska med att befinna sig i en vardag. Min dagliga sträcka är för det mesta hemifrån till skolan och vice versa och den bjuder inte på många nya upptäckter. Eller är det jag som har blivit avtrubbad och inte längre ser gatuskyltarna, tunnelbanepilarna eller tjusningen med Lederhosen? Jag försöker. Varje gång jag ser nåt udda tar jag fram mobilkameran, lite som den där skumma killen i American Beauty. Men det är annorlunda nu.

Så hur länge varar en början? Tills man inser att man saknar den. Tills man blir nostalgisk och skriver om det i sin blogg. Tills det har gått två månader.

Underhållning och Solidaritet

Jag tipsade om Julias blogg några inlägg längre ner och hon tipsade om min. Så nu är våra egon groteskt stora och jag tycker att det är jätteroligt att klicka på länken i min blogg till hennes och länken i hennes blogg till min och så håller jag på i timmar.

Jag lever

På begäran av en blondin man inte vill jävlas med uppdaterar jag härmed min blogg, min röst, mitt litterära mästerverk. Fast egentligen vill jag sova. Det är mörkt, regningt och november. Men ni vill inte höra om mina sömnorgier utan om annat, eller hur mina vänner och fiender?

Låt börja då. I lördags var jag på Ikea, inhandlade diverse saker jag inte behöver och en Billy bokhylla som dock inte var slöseri. Jag köpte glögg och pepparkakor och kände mig stolt över att jag kunde uttala möbelserienamnen på perfekt svenska. BESTÅ, GRÖNVIK, BJÖRNHOLMEN. Väldigt stolt. För stolt.
Jag nämnde för många veckor sedan om att vi skulle rusta upp lägenheten och det är nästan klart! I helgen lägger jag ut några före/efter-bilder.

Min vardag består av en eller två föreläsningstimmar på förmiddagen och matshopping och siesta när jag kommer hem. Jag lagar mat numera. Skratta inte! Det är på riktigt, alltså ugnsbakade blahablaha med nåntingsås och avancerad sallad. Och oftast franskt vin till, vilket är som juice när man bor med en fransman. Det är grymt roligt att laga mat måste jag säga, för att det blir oftast gott. Även om det börjar bli lite desperate housewife över det hela.

Under mina matshoppingturer (som har ersatt klädshoppingen) har jag upptäckt matvaror som jag inte vet hur jag kommer klara mig utan när jag kommer tillbaka till Stockholm. Som typ "Stolle", Müllers Froop-joghurt med jordgubbsmousse på toppen och det senaste, en sagolikt god choklad/hasselnötscreme. Alltså jag är på fullaste allvar beroende och om det är någonting som kommer att få mig att stanna här i all oändlighet så är det mina små matpärlor.

Jag lämnar er med en bild på fina ballonger. Den internationella kärnkraftsdagen firades på mitt campus, Area 51. Det serverades öl.