Ett slut

Jag sitter i Münchens underbara flygplats, omgiven av vit frost men ingen snö och skriver mitt sista inlägg för det här året. Det har gått tre månader och nu bär det av till Stockholm för en två veckor lång vistelse på Planet Earth och det innebär paus från min oändliga tristess.
Nyårsafton är för mig alltid aningen deprimerande. Året blev lite mindre än vad man hade väntat sig och man skålar in det nya i hopp om mer. Inte nödvändigtvis bättre, men bara annorlunda och liksom, mer. Att känna sig levande. Så varje nyårsafton längtar jag till det nya året. Men inte i år. Det har nog varit det bästa året i mitt liv. Inte bara München, men verkligen hela året. Jag ser fram emot 2008, det ser väldigt lovande ut, men det är med vemod som jag säger farväl till 2007.
Var levande, mina vänner. Brinn. Och vi ses snart.

Das Gesichtsbuch

Sedan länge ignorerar jag alla inbjudningar till diverse applikationer och filmtester och allt vad det kan vara på Facebook. Men jag tackade ja till superväggen nån gång och det börjar jag ångra nu.
Alltså.

Jag vill inte ha en snöballe på min supervägg (även om den var lite rolig i typ tre sekunder).

Jag bryr mig inte om att 80% av de tillfrågade inte såg felet i den där jäkla alfabetsstapeln. Det gör inte jag heller och jag trivs bra med min okunnighet.

Jag struntar i varningar från polisen om Rohypnols förekomst i Stockholms nattklubbar. Jag går ändå inte ut när jag tar min Rohypnol.

Jag bryr mig föga om att lilla rumäniern har cancer och hiv och bara ett ben, jag vägrar skicka vidare för att skitungen ska få en halv dollar per meddelande.

Framför allt bryr jag mig inte om att Facebook kommer att stänga ner mitt konto om jag inte skickar vidare, med min inaktivitet som grund. Hoppas att de gör det. Hoppas att hela grejen kollapsar.

Årets sista vecka

Jag älskar december i München. Julmarknaderna, som jag har nämnt tidigare, är otroligt mysiga och jag har besökt den största av dem, Tollwood, som finns på samma plats som Oktoberfest. Det finns ofattbart mycket gott att äta, sött som salt och mycket krimskrams, vilket ett barn som jag gillar. Igår var jag på min första Bayern München match och på årets sista i galet häftiga Allianz Arena. Det var verkligen en upplevelse. Fullsatt i stadion, väldigt bra platser, stämningen var på topp och det bjöds på het körsbärsglögg denna iskalla kväll. Laget spelade mot nåt grekiskt lag i spygula dräkter (Aris Thessaloniki) och gjorde souvlaki av dem (6-0!!!). Så ja, det var fest på arenan som avslutades med fyrverkeri. Tollwood

Mitt onda jag och min mobilkamera

Jag vill införa ett regelbundet återkommande element i bloggen, nämligen "Roliga Citat från Tyskan". Jag går på en kvällskurs i tyska och det är en riktigt rolig grupp, inte alltid så duktig men det är det som gör det kul. Dessutom är det rena FN, alla nationer är representerade. Citaten måste helt enkelt skrivas på tyska, så det här är egentligen för min egen skull och de enstaka läsarna som förstår det eleganta språket. Här är de första exemplen.

Läraren: Welche Konnektoren habt ihr im Text gefunden?
Tjecken: "Wie".
Läraren: Wo steht "wie"?
Tjecken: Überall.

Kommer ni ihåg den lilla indiern som hade med sig sin dator när vi vandrade i Neuschwanstein? Han går i min grupp och han är rätt duktig, men älskar regler och logik, någonting som man får vara flexibel med när man lär sig tyska. Inte sällan utvecklas en häftig dialog mellan läraren och honom. Det komiska i det i samband med hans utpräglade indiska dialekt njuter jag av som bara en ond människa som jag kan göra. Här är lilla indierns definition av ett lik.

Läraren: Was ist eine Leiche?
Lilla indiern: Jemand, der total kaputt ist.

När jag ändå är igång med att vara ond:


Jag var bara tvungen att fota byxorna på denna omänniska till människa som har mage att ge sig ut i allmänheten bärandes denna spya av blommor.




Jag har också spanat efter konstigheter i vardagen, som jag har gjort förut, och här är några av resultaten.





Från en hemmafest jag var på. Hemmagjord present att hängas i badrummet.





Min låda med antidepressiva medel.





Mathieu före klippningen.





Mathieu efter katastrofen. När vi kom hem (kl 02) fick jag rädda vad som räddas kunde.





Det här fattar nog bara de hypermodemedvetna tjejläsarna. Jag förstår att man kopierar designerkläder (det här är en MiuMiu-kopia). Men det bästa är att klonen får ett roligt namn. PíuPíu.





Jag avslutar med vad som kan vara en av mina absoluta favoritmotiv. En kvinnlig provdocka i gullig rosa flanellpyjamas.





Okej. En annan vinkel.

Miljöfrågor

Tyskarna är ett pedantiskt folkslag. I alla fall när det handlar om att skräpa ner deras fina stad. Häromdagen tappade jag en Fisherman´s Friend i marken och jag kan tala om att jag fick en hel del onda blickar när jag inte tog upp den. I vanliga fall skräpar jag inte ner, men den enda skadan miljön utsätts för av en halstablett är möjligen frisk andedräkt. Tyskarna, däremot, de hettar upp alla utrymmen till så när som på helvetisk temperatur och tycker att det här med fasadisolering är mindre viktigt (väggen i mitt rum, som vätter mot utsidan, är iskall). De sorterar sina glasflaskor och burkar (med metallocket kvar) men lämnar laddare i eluttaget och datorn på hela dagen. De fyller hela vattenkokaren med vatten, när de bara vill ha en kopp.
Det finns fler paradoxer annat än de miljörelaterade. Till exempel är det fy skam att inte täcka munnen när man gäspar, men när de snyter sig låter det som värsta elefantslakten. Jag avskyr det, förresten. När man snyter sig högljutt. Och elefantslakt.
En annan sak är att man här kallar professorerna vid deras efternamn plus titel. Herr Professor Doktor X. Ja, det är respekt. Men när X håller föreläsning tycker alla att det är en bra idé att prata samtidigt, högt och tyskt. I vissa sektioner kastar de t.o.m pappersplan på stackars professorer som i och för sig blivit himla duktiga på att ducka.
Men en sak måste jag berömma tyskarna för. Idag behövde jag en läkare och det var nästan lika enkelt som att gå till ica. Deras sjukvårdssystem överlag är oklanderligt och verkligen något som Sverige borde inspireras av. Jag är imponerad till den grad att jag är nästan är villig att förlåta alla brister.

Viktigt om ljud

Det är nog allmän kännedom att vårt kroppsspråk påverkar det första intrycket främmande människor får av oss. Men jag vill lägga till något där. Jag har nämligen upptäckt att ljudet av ens skor mot olika underlag (speciellt hårda och glatta) när vi går säger mycket om vilka vi är. Är ljudet dovt och trubbigt, stegen bestämda och rytmen felfri inger man makt. Detta uppnås med bredare och klumpiga klackar med relativt mjuk plastsula. Sulan är nästan avgörande. Hårt plast låter lite billigt, vilket också stämmer då dyra skor oftast har en mjukare sula av hårt gummi. Nätta sommarskor i tyg låter nästan inte alls och det är kvinnligt och sött. Grövre gympaskor avger ett dunkande ljud som inte heller är illa, men se upp med regnet. Det hjärtskärande skriket mellan gummi och glatt sten i kombination med vatten har en förlöjligande effekt. Minns också en gång när jag hade strandtofflor med luftdämpning som det gick hål på. De visslade varje gång man tog ett steg, ungefär som Steve Urkels dinosaurietofflor om ni minns.
Men det vidrigaste ljudet av de alla är tassklackens. Det är kort, gällt och skarpt och säger att man är en som en chihuahua: bitchig, irriterande och mesig.

Notis från taket

Snart är klockan 22. Regnet slår mot fönstret här uppe i takvåningen. Ljudet av det skulle nog vara tillräckligt för att få mig att stanna här för evigt. Jag är ensam i vardagsrummet. På TV visas den där askungenfilmen med Drew Barrymore och jag rycks med som en tolvåring. Jag vill kasta ner mitt numera jättelånga hår genom fönstret och invänta Hans Majestät. Vem är då Hans? Är jag bara en dum prinsessa? Jag vill återvända till temat kring Hans en annan dag, det är mycket intressant. Jag är nyfiken på vad ni psykoanalytiker där ute ser på det här med sagor i "riktiga" livet. Nu, till sängs.