Ojojoj. Vi har mycket att ta igen, mina vänner.
Eller egentligen inte så fruktansvärt mycket. Veckorna har på något sätt slukats av det förflutna medan jag var begraven i mina böcker. Så hur gick det, då? Jo. Jag borde ha börjat tidigare. Mycket tidigare. Men det har gått okej. En av tentorna skrevs på tyska, vilket faktiskt känns som en bedrift om jag ska vara lite osvensk. Det har varit lärorikt på många sätt att ta sig igenom en tysk tentaperiod. För det första så låg alla tentorna inom en tidsperiod på tio dagar, d.v.s. tentaplugg dagen innan á la KTH kan man utesluta (fick jag lära mig på det hårda viset). För det andra varar de ca 90-120 minuter till skillnad mot fem timmar där hemma. Tidspressen trodde jag skulle vara ett enormt problem, men det var det inte alls. Tentorna i sig är också lättare i och med att man aldrig får svara på svåra frågor (då de tar tid att bearbeta och lösa) utan väldigt specifika sådana som kräver korta svar, vilket innebär att man måste tvinga in väldigt mycket information i huvudet. Precis sånt som jag finner meningslöst.
Nu har jag inga föreläsningar fram till 15 april, alltså sommarlov. Jag har tid att ta mig an uppgifter som har skjutits upp länge, men jag behöver ett projekt som jag verkligen kan jobba med. Dels vill jag träna mer, ty min kondition motsvarar en överviktig, 80-årig ex-knarkare med brutet lår och lungcancer. Dels ska Mathieu flytta från vår lägenhet in till en egen och jag, som självutnämnd Ikea-expert, har fått till uppgift att inreda den.
Imorgon: fika med mina tjeckiska tjejkompisar i solen utanför pinakoteken (ja, vädret är sagolikt, sammanlagt 4 osoliga dagar sedan jag kom tillbaka). Fredag: det bär av med tåget till Frankrike.
Detta får räcka för detta inlägg. Återkommer strax med annat.
