Tzatziki, fotofilosofi och the soundtrack of my life

Har stirrat på den här tomma rutan i några minuter nu medan jag åt av min tzatziki och funderat på vad jag ska skriva om. På tal om min tzatziki, den smakar inte som när jag gör den hemma. Det är frustrerande, när man längtar till smaken av en maträtt, smaken man är van vid, och så får man någonting annat. Inte nödvändigtvis sämre, ibland t.o.m bättre men alltid annorlunda.

Jag vet att ni gillar att se bilder ibland, och inte bilder på tunnelbanan eller främmande människor utan bilder som är bevis på att jag är i Mynken (förlåt CJ) och har det roligt. Ledsen att göra er besviken, men kameran har gått i vinterdvala i lådan. Jag har helt enkelt inte lust att fota "aktiviteter". Det gör man hemma, kameran är med varje gång sällskapet består av fler än fyra personer som har klätt upp sig och målat naglarna med med mörkt nagellack som är värsta as-inne till hösten. Men här vill jag vara närvarande hela tiden och inte slösa tid på att föreviga ögonblick istället för att uppleva dem. Jag ska dock bättra mig, det är kul att kolla på bilderna sen.

Tror att det var Julia som skrev en gång om hur en låt har förmågan att totalt ändra ens sinnesstämning. Ja, rättare sagt musik överhuvudtaget. Under den långa resan till Garching finns inte så mycket att göra än att läsa och lyssna på musik. Jag kan inte få nog nu när min fina syster skickade över lite nytt, ty mitt trådlösa internet är för labilt för illegal nedladdning.
Jag blir nostalgisk när jag hör Petters nya, tar mig tillbaka till Rågsved och det hårda livet som knarklangare. Utan skor. På socialbidrag. "Soptippsvärld".
Annat som jag är besatt av. Mando Diaos senaste album, älskar "Never seen the light of day" och jag vill bara hoppa till "Gold". Radiohead "In Rainbows". Robert Plant & Alison Krauss, surrealistisk country. Juanes är bra party. Pixies "Where's my mind?" är inte ny, men grym. Och två akustiska, Eric Claptons "Layla" Unplugged och Robyns "Be Mine", pianoversion. Måste också få tag på Pink Floyds film "The Wall", har ni inte sett den så gör det. Men absolut inte om ni är sugna på något lättsmält i stil med "She's all that". Min favorit bland de inte särskilt krävande tonårsfilmerna är nog "10 orsaker att hata dig". Så, jag har sagt det. Nu kan ni kasta sten på mig.

Tråkiga bilder

Det bryggs öl på hög höjd. Har något land en motsvarande passion?





Jag stod bakom Einstein





Blad på tak en blöt och mörk höstdag





Marienplatz från Kaufhof en blöt och mörk höstdag

Infinita Nostalgia

Snart två månader. Två månader. Jag har inte märkt det, rutinerna liksom dödar känslan av att tid faktiskt passerar. Jag skäms ofattbart mycket för att det finns många där hemma som jag fortfarande inte har hört av mig till. En vecka till, behöver jag, för att komma in i det hela, lät det, och nu? Är jag "inne"? I guess. Jag vet inte. Jag vet bara att det här äventyret har gjort mig till en ondare människa. Eller förstår mina vänner att de fortfarande är mina vänner och att våra förhållanden bara "ligger på is"? I så fall är de världens bästa vänner, för att de har egentligen all rätt i världen att kräva mer av mig.

Hela veckan har jag varit i en slags dimma av nostalgi. Inte hemlängtan, men nostalgi. Jag är nostalgisk över sådant som hände för 15 år sedan, förra året och förra veckan. Alla början och alla slut. Sluten tar kål på mig och början är det ljuvaste som finns. Begriper mig inte på mina egna tankar, det är som om det vore min dödsdag imorgon. Men det är lätt att börja filosofera här uppe bland vita hustak när ingen är hemma, så stå ut med mig. Vad är då grunden för min nostalgi? Att saker förändras så snabbt att jag inte hinner med ibland. Att det romantiska med att vara ny, nyfiken och orutinerad ersätts av det oromantiska med att befinna sig i en vardag. Min dagliga sträcka är för det mesta hemifrån till skolan och vice versa och den bjuder inte på många nya upptäckter. Eller är det jag som har blivit avtrubbad och inte längre ser gatuskyltarna, tunnelbanepilarna eller tjusningen med Lederhosen? Jag försöker. Varje gång jag ser nåt udda tar jag fram mobilkameran, lite som den där skumma killen i American Beauty. Men det är annorlunda nu.

Så hur länge varar en början? Tills man inser att man saknar den. Tills man blir nostalgisk och skriver om det i sin blogg. Tills det har gått två månader.

Underhållning och Solidaritet

Jag tipsade om Julias blogg några inlägg längre ner och hon tipsade om min. Så nu är våra egon groteskt stora och jag tycker att det är jätteroligt att klicka på länken i min blogg till hennes och länken i hennes blogg till min och så håller jag på i timmar.

Jag lever

På begäran av en blondin man inte vill jävlas med uppdaterar jag härmed min blogg, min röst, mitt litterära mästerverk. Fast egentligen vill jag sova. Det är mörkt, regningt och november. Men ni vill inte höra om mina sömnorgier utan om annat, eller hur mina vänner och fiender?

Låt börja då. I lördags var jag på Ikea, inhandlade diverse saker jag inte behöver och en Billy bokhylla som dock inte var slöseri. Jag köpte glögg och pepparkakor och kände mig stolt över att jag kunde uttala möbelserienamnen på perfekt svenska. BESTÅ, GRÖNVIK, BJÖRNHOLMEN. Väldigt stolt. För stolt.
Jag nämnde för många veckor sedan om att vi skulle rusta upp lägenheten och det är nästan klart! I helgen lägger jag ut några före/efter-bilder.

Min vardag består av en eller två föreläsningstimmar på förmiddagen och matshopping och siesta när jag kommer hem. Jag lagar mat numera. Skratta inte! Det är på riktigt, alltså ugnsbakade blahablaha med nåntingsås och avancerad sallad. Och oftast franskt vin till, vilket är som juice när man bor med en fransman. Det är grymt roligt att laga mat måste jag säga, för att det blir oftast gott. Även om det börjar bli lite desperate housewife över det hela.

Under mina matshoppingturer (som har ersatt klädshoppingen) har jag upptäckt matvaror som jag inte vet hur jag kommer klara mig utan när jag kommer tillbaka till Stockholm. Som typ "Stolle", Müllers Froop-joghurt med jordgubbsmousse på toppen och det senaste, en sagolikt god choklad/hasselnötscreme. Alltså jag är på fullaste allvar beroende och om det är någonting som kommer att få mig att stanna här i all oändlighet så är det mina små matpärlor.

Jag lämnar er med en bild på fina ballonger. Den internationella kärnkraftsdagen firades på mitt campus, Area 51. Det serverades öl.