Dachau

Jag besökte koncentrationslägret i Dachau idag. Det regnade.

apropå ingenting

Tredje inlägget på en dag, det här är nästan pinsamt. Men det är mycket viktiga saker som rör sig i huvudet på mig, saker som jag bara måste dela med mig.

Här ser ni ännu en bild tagen i nya tunnelbanan. Om man tittar på displayen som visar tågets riktning ser man en liten pil som talar om på vilken sida av tåget plattformen är. För den som inte tittar ut genom fönstret. Men de har inga kundkorgar i mataffärerna, bara vagnar. Så man letar reda på en tom banankartong som man fyller med sina nudlar och sina brezn och ser ut som en idiot. Det sorgliga är att jag fick träningsvärk av att bära den.

noch was..

Jag hade fikadejt med en tysk tjejkompis idag och konversationen var uteslutande på tyska. En konversation är ju absolut nödvändig (inte fan kan man bara stirra på varandra). Om denna ska vara någorlunda givande måste den flyta på i hyfsat normal takt och det, om så krävs, på grammatikens bekostnad. I mitt fall är det en underdrift. Ojojoj, vad jag slaktade språket. Jag styckade det i bitar, det var ordblod överallt och Elke måste ha vridit sig i... sängen. Men icke desto mindre var kommunikationen lyckad. Och det känns fantastiskt, mina vänner.

die Wiesn

Gårdagens två huvudaktiviteter var varandras totala motsatser. Fram till ungefär kl 17 bestod allt mitt arbete i att fylla i diverse blanketter, bl.a. för att registrera mig som invånare i München och sjukförsäkringsblabla. Det är himla viktigt, det här med sjukförsäkringen, och himla bökigt. Och man får säkert inte ens valuta för ansträngningen. Nej, hörrni, jag ska bli sjuk eller bryta ett finger om jag så måste jobba för det.

På kvällen var det premiär för Oktoberfesten för min del. Och det var rätt mäktigt. Tusentals berusade människor i groteskt stora tält står på bord, smäller enlitersölbägarna mot varandra (stänker det är det extra roligt) och sjunger med till de mest absurda låtarna som spelas live. Tysk schlager förstås, men det absurda ligger i låter av Bon Jovi, Robbie Williams (Angels!) och typ "Hot Stuff". Tänk er en full, tjock tysk i svettiga Lederhosen sjunga "Hot Stuff". Jag älskar det här landet.

Ja, för att sammanfatta. Oktoberfest är nog bäst första gången man upplever den, för det är verkligen party bortom dess like. Jag kan dock tänka mig att münchenborna inte tycker det är så förskräckligt kul varje år. Men definitivt värt ett besök.

Ich liebe Stockholm

Den här tröjan fick många blickar och kommentarer igår när jag hade på mig den. Det var ett par grabbar som trodde att jag var tysk och tyckte att det var konstigt med en stockholmsälskare bland hundratusentals oktoberfestälskare. När jag förklarade var jag kom ifrån (den korta versionen) sade de att de trodde alla svenskor var blonda och man såg en skymt av besvikelse i deras blick.

Jag menar nog vad tröjan (som jag fick av två vackra damer inför min avresa) säger, men Stockholm är en väldigt ängslig stad. Folk är ofta självupptagna, skygga och tävlingsinriktade, som KK sade. Och Stureplan är hela världen. Men den grytan ska vi inte röra i.
Här är det annorlunda, mina vänner. Säger hon efter en vecka, tänker ni säkert, men det behövs faktiskt inte mer tid än så att se att livet är lite enklare här. Träffar man nya människor eller totala främlingar är isen så tunn att man bara behöver knacka lite grann för att bryta den. En annan sak som jag tycker om är att ingen leker med mobilen. I tunnelbanan finns inte ens mottagning. Det är bara jag som drar fram min när jag ska ta paparazzibilder.


Det är söndag och allting är stängt. Det är mycket ologiskt ur ekonomisk synpunkt eftersom alla är lediga och det är nu man hinner bränna alla euron man har tjänat. Men nej, det får man inte. På ett sätt är det dock befriande. Man tänker att man borde handla, men det är inte upp till en själv. Staten tvingar en att göra nånting annat på ens lediga dag. Kanske ta en promenad, en öl och en brezn.

Imorgon börjar intro-veckorna på universitetet. Då ska alla utbytesstudenter samlas och gå omkring i grupp och se förvirrade ut. Jag tänkte ta en promenad till mötesplatsen nu för att kunna se mest rutinerad ut bland de okunniga. Det är rätt fantastiskt ändå, att promenera till stan. Jag ska dessutom göra det i joggingskor. Minns inte sist jag hade joggingskor i stan. Ja, moderegler finns inte heller här.

Gemischt

Till alla mina mindre begåvade vänner som tycker att all text är skoltext kommer här ett antal bilder.







Min utsikt. Det är något speciellt med hustak.







Varför jag gillar det här landet #1: dessa tröjor finns på motsvarande ICA Maxi för nästan inga pengar alls.



Varför jag gillar det här landet #2: gatuskyltarna. Jag älskar typsnittet, färgen, ramen...



Varför jag gillar det här landet #3: de nya U-Banh tågen är fina. Ljussättningen är fantastisk, de har små spotlights. Echt romantisch. Och den varma men bestämda kvinnorösten som ropar ut stationerna låter som Gud.







Världen är bra liten.







Man hittar mycket intressant på leksaksavdelningen. T.ex. detta. För den som inte är så allmänbildad som jag (blev när jag googlade gubbens namn) skulle kanske tycka att det här var underligt.



Man ska lära sig tidigt.







Das Dirndl.



Dirndl-heaven.



Otroligt smickrande för figuren. Killarnas Lederhosen bärs med vit skjorta där ärmarna kavlas upp till armbågarna. Tjejer, ni skulle tycka om det mer än ni tror. Men hursomhelst, Dirndl. Det är lockande. Det är nästan lite... Verboten.







Englischer Garten. Das Essen.

Ich bin eine Münchenerin

Kära vänner,

dag 4 här i München. Jag är själv i lägenheten just nu och sitter vid ett löjligt vinglande skrivbord i ett spartanskt inrett rum. Utsikten är rätt charmig och jag gillar det lutande taket, men jag har ett starkt behov av att markera mitt revir (på ett kultiverat sätt förstås) och göra detta rum till mitt. Mitt nya hem. Min nya fristad. Jag behöver en växt, en tavla eller två, lampa. Ikea. Nåja. Denna bloggs syfte är alltså att uppdatera er (som orkar bry sig) om vad jag har för mig, men jag misstänker också att den kommer att fungera som en ventil för mina tankar, frustrationer och annat som hör en dagbok till. Förhoppningsvis kommer jag inte att uppdatera så ofta.

Men nu till dagarna som gått. En fin människa bad mig beskriva känslan jag hade när jag satte mig i planet. Jo, det var faktiskt inte så mycket jag kände. Eller så var det så mycket olika känslor att det till slut blev vitt brus. Jag åkte med SAS, så jag var väl aningen nervös över trasiga hjul och vingar. När planet lyfte tänkte jag på min familj och blev lite mer ledsen än jag vill erkänna.

Jag landade rätt tidigt på söndagen och möttes av mina släktingar och alldeles strålande sensommarväder. Senare tog vi en promenad runt Schloss Nymphenburg (Kungsträdgården kan slänga sig i väggen), hela tiden i ett slags omtöcknat tillstånd.

Måndagen var en känslomässig berg-och dalbana. Jag gick omkring och skulle fixa med nyckar, U-Bahnkort, lägenheten och annat och kände mig som Felicity, ensam, pinsam och liten i en stor, hektisk stad. Flyttade in i rummet samma kväll. Ingen av mina mitbewohner var hemma och rummet var dammigt och allmänt deprimerande, så jag bäddade sängen mycket oskickligt och försökte sova.

Nästa dag blev det storstädning, ommöblering och matshopping. Det blev en enorm skillnad. Att bara veta att man håller på att skapa nåt eget för sig själv, om än så trivialt som att köpa kaffe, gör det hela väldigt intressant och roligt. I tunnelbanan frågade en tysk tjej något om U2:s rikting och perong och jag förklarade att jag är lika lost som hon. Så vi konverserade några stationer på tyska, vilket nog inte har hänt någon gång i Stockholm och hon var himla trevlig. Väl hemma träffade jag den ena tyska tjejen, Kristin och fransmannen, Mathieu och de är hur härliga som helst och lite väl avslappnade när det kommer till lokalvård, men det ska "mamma" lära dem.

Allt som allt, känns det bra nu. Det är dock mycket kvar att lära, men jag har tålamod och är väldigt redo för nya utmaningar, nya strider. Som en sann Puss in Boots.

En garde.