söndag 23 december 2007

Ett slut

Jag sitter i Münchens underbara flygplats, omgiven av vit frost men ingen snö och skriver mitt sista inlägg för det här året. Det har gått tre månader och nu bär det av till Stockholm för en två veckor lång vistelse på Planet Earth och det innebär paus från min oändliga tristess.
Nyårsafton är för mig alltid aningen deprimerande. Året blev lite mindre än vad man hade väntat sig och man skålar in det nya i hopp om mer. Inte nödvändigtvis bättre, men bara annorlunda och liksom, mer. Att känna sig levande. Så varje nyårsafton längtar jag till det nya året. Men inte i år. Det har nog varit det bästa året i mitt liv. Inte bara München, men verkligen hela året. Jag ser fram emot 2008, det ser väldigt lovande ut, men det är med vemod som jag säger farväl till 2007.
Var levande, mina vänner. Brinn. Och vi ses snart.

fredag 21 december 2007

Das Gesichtsbuch

Sedan länge ignorerar jag alla inbjudningar till diverse applikationer och filmtester och allt vad det kan vara på Facebook. Men jag tackade ja till superväggen nån gång och det börjar jag ångra nu.
Alltså.

Jag vill inte ha en snöballe på min supervägg (även om den var lite rolig i typ tre sekunder).

Jag bryr mig inte om att 80% av de tillfrågade inte såg felet i den där jäkla alfabetsstapeln. Det gör inte jag heller och jag trivs bra med min okunnighet.

Jag struntar i varningar från polisen om Rohypnols förekomst i Stockholms nattklubbar. Jag går ändå inte ut när jag tar min Rohypnol.

Jag bryr mig föga om att lilla rumäniern har cancer och hiv och bara ett ben, jag vägrar skicka vidare för att skitungen ska få en halv dollar per meddelande.

Framför allt bryr jag mig inte om att Facebook kommer att stänga ner mitt konto om jag inte skickar vidare, med min inaktivitet som grund. Hoppas att de gör det. Hoppas att hela grejen kollapsar.

torsdag 20 december 2007

Årets sista vecka

Jag älskar december i München. Julmarknaderna, som jag har nämnt tidigare, är otroligt mysiga och jag har besökt den största av dem, Tollwood, som finns på samma plats som Oktoberfest. Det finns ofattbart mycket gott att äta, sött som salt och mycket krimskrams, vilket ett barn som jag gillar. Igår var jag på min första Bayern München match och på årets sista i galet häftiga Allianz Arena. Det var verkligen en upplevelse. Fullsatt i stadion, väldigt bra platser, stämningen var på topp och det bjöds på het körsbärsglögg denna iskalla kväll. Laget spelade mot nåt grekiskt lag i spygula dräkter (Aris Thessaloniki) och gjorde souvlaki av dem (6-0!!!). Så ja, det var fest på arenan som avslutades med fyrverkeri. Tollwood

lördag 15 december 2007

Mitt onda jag och min mobilkamera

Jag vill införa ett regelbundet återkommande element i bloggen, nämligen "Roliga Citat från Tyskan". Jag går på en kvällskurs i tyska och det är en riktigt rolig grupp, inte alltid så duktig men det är det som gör det kul. Dessutom är det rena FN, alla nationer är representerade. Citaten måste helt enkelt skrivas på tyska, så det här är egentligen för min egen skull och de enstaka läsarna som förstår det eleganta språket. Här är de första exemplen.

Läraren: Welche Konnektoren habt ihr im Text gefunden?
Tjecken: "Wie".
Läraren: Wo steht "wie"?
Tjecken: Überall.

Kommer ni ihåg den lilla indiern som hade med sig sin dator när vi vandrade i Neuschwanstein? Han går i min grupp och han är rätt duktig, men älskar regler och logik, någonting som man får vara flexibel med när man lär sig tyska. Inte sällan utvecklas en häftig dialog mellan läraren och honom. Det komiska i det i samband med hans utpräglade indiska dialekt njuter jag av som bara en ond människa som jag kan göra. Här är lilla indierns definition av ett lik.

Läraren: Was ist eine Leiche?
Lilla indiern: Jemand, der total kaputt ist.

När jag ändå är igång med att vara ond:


Jag var bara tvungen att fota byxorna på denna omänniska till människa som har mage att ge sig ut i allmänheten bärandes denna spya av blommor.




Jag har också spanat efter konstigheter i vardagen, som jag har gjort förut, och här är några av resultaten.





Från en hemmafest jag var på. Hemmagjord present att hängas i badrummet.





Min låda med antidepressiva medel.





Mathieu före klippningen.





Mathieu efter katastrofen. När vi kom hem (kl 02) fick jag rädda vad som räddas kunde.





Det här fattar nog bara de hypermodemedvetna tjejläsarna. Jag förstår att man kopierar designerkläder (det här är en MiuMiu-kopia). Men det bästa är att klonen får ett roligt namn. PíuPíu.





Jag avslutar med vad som kan vara en av mina absoluta favoritmotiv. En kvinnlig provdocka i gullig rosa flanellpyjamas.





Okej. En annan vinkel.

fredag 14 december 2007

Miljöfrågor

Tyskarna är ett pedantiskt folkslag. I alla fall när det handlar om att skräpa ner deras fina stad. Häromdagen tappade jag en Fisherman´s Friend i marken och jag kan tala om att jag fick en hel del onda blickar när jag inte tog upp den. I vanliga fall skräpar jag inte ner, men den enda skadan miljön utsätts för av en halstablett är möjligen frisk andedräkt. Tyskarna, däremot, de hettar upp alla utrymmen till så när som på helvetisk temperatur och tycker att det här med fasadisolering är mindre viktigt (väggen i mitt rum, som vätter mot utsidan, är iskall). De sorterar sina glasflaskor och burkar (med metallocket kvar) men lämnar laddare i eluttaget och datorn på hela dagen. De fyller hela vattenkokaren med vatten, när de bara vill ha en kopp.
Det finns fler paradoxer annat än de miljörelaterade. Till exempel är det fy skam att inte täcka munnen när man gäspar, men när de snyter sig låter det som värsta elefantslakten. Jag avskyr det, förresten. När man snyter sig högljutt. Och elefantslakt.
En annan sak är att man här kallar professorerna vid deras efternamn plus titel. Herr Professor Doktor X. Ja, det är respekt. Men när X håller föreläsning tycker alla att det är en bra idé att prata samtidigt, högt och tyskt. I vissa sektioner kastar de t.o.m pappersplan på stackars professorer som i och för sig blivit himla duktiga på att ducka.
Men en sak måste jag berömma tyskarna för. Idag behövde jag en läkare och det var nästan lika enkelt som att gå till ica. Deras sjukvårdssystem överlag är oklanderligt och verkligen något som Sverige borde inspireras av. Jag är imponerad till den grad att jag är nästan är villig att förlåta alla brister.

tisdag 11 december 2007

Viktigt om ljud

Det är nog allmän kännedom att vårt kroppsspråk påverkar det första intrycket främmande människor får av oss. Men jag vill lägga till något där. Jag har nämligen upptäckt att ljudet av ens skor mot olika underlag (speciellt hårda och glatta) när vi går säger mycket om vilka vi är. Är ljudet dovt och trubbigt, stegen bestämda och rytmen felfri inger man makt. Detta uppnås med bredare och klumpiga klackar med relativt mjuk plastsula. Sulan är nästan avgörande. Hårt plast låter lite billigt, vilket också stämmer då dyra skor oftast har en mjukare sula av hårt gummi. Nätta sommarskor i tyg låter nästan inte alls och det är kvinnligt och sött. Grövre gympaskor avger ett dunkande ljud som inte heller är illa, men se upp med regnet. Det hjärtskärande skriket mellan gummi och glatt sten i kombination med vatten har en förlöjligande effekt. Minns också en gång när jag hade strandtofflor med luftdämpning som det gick hål på. De visslade varje gång man tog ett steg, ungefär som Steve Urkels dinosaurietofflor om ni minns.
Men det vidrigaste ljudet av de alla är tassklackens. Det är kort, gällt och skarpt och säger att man är en som en chihuahua: bitchig, irriterande och mesig.

torsdag 6 december 2007

Notis från taket

Snart är klockan 22. Regnet slår mot fönstret här uppe i takvåningen. Ljudet av det skulle nog vara tillräckligt för att få mig att stanna här för evigt. Jag är ensam i vardagsrummet. På TV visas den där askungenfilmen med Drew Barrymore och jag rycks med som en tolvåring. Jag vill kasta ner mitt numera jättelånga hår genom fönstret och invänta Hans Majestät. Vem är då Hans? Är jag bara en dum prinsessa? Jag vill återvända till temat kring Hans en annan dag, det är mycket intressant. Jag är nyfiken på vad ni psykoanalytiker där ute ser på det här med sagor i "riktiga" livet. Nu, till sängs.

onsdag 5 december 2007

Battlefield U-Bahn

Har ni människor i er vardag som ni träffar på dagligen men som ni inte alls känner? Alltså något i stil med rödhåriga tjejen på bussen eller farbrorn som använder paraplyn som käpp? Jag har. Jag träffar på mina i tunnelbanan (för att jag nästan bor där). Okänd människa #1 är den sittplatskåta tjejen. Med sin fyrkantiga grundskoleryggsäck (hon går alltså på samma universitet som jag, jag vet det för att hon åker till ändhållplatsen som bara består av campus a.k.a Area 51) ställer hon sig taktisk i gången, för att man är nära sittplatserna då. Hennes osminkade ögon tittar ängsligt åt vänster och åt höger och upp och ner. Hennes hästsvans bestående av råttfärgat hår viftar fram och tillbaka. Jag tittar på henne med en överlägsen blick. Jag vet att jag kommer att ta en plats först. Slug som hon är, ler hon lite oskyldigt, men jag kan se det ändå. Jag kan se hennes hunger, hennes blodtörst. Någon reser sig upp. Hon böjer på knäna och sänker huvudet mellan axlarna. Tar språng. Smidigt som en galen hyena slingrar hon sig förbi och sätter sig på den fortfarande varma platsen. Jag tittar på henne och hon ler lite igen, som om hon vill säga "oj, jag såg inte dig, jag ville bara inte vara i vägen för någon så jag satte mig", men egentligen, egentligen ser jag att hon får en liten orgasm.

måndag 3 december 2007

The Ending of Chapter Last

My dear friends, as you might have noticed, I’ve been absent from the blog, from Facebook and from everything else that connects me to everything else. The reason for this and the reason I am writing in English for the first and the last time is my great journey to Wonderland, from which I am currently returning. This is my story.

The night I travelled the world and the seven seas, I was wearing my broken compass around my neck. You are probably thinking “stupid girl, of course you're going to get lost with a broken compass” and you’re right and I did. I ended up in a corner in Americanos with no chance of escape.
When I arrived it was raining in paradise and I was greeted by an Arab from Lion. He had a comforting look on his face and a sad pair of golden eyes. He took me to Hong and welcomed me to my new home. Confused but enchanted, I took a look around and discovered that the house was full of treasures. “They belong to the monkey with death on his shoulder, to the French philosopher that dives from skies” the Arab said. “He’ll come for them when he lands”.
In the meantime, I was exploring the new world I had entered. After spending a night in the museums, I was feeling like taking a long stroll. This turned out to be longer and colder than I expected and I was getting quite hungry. I didn’t know where to go and I kept calling for someone to help me, when suddenly four children jumped out from behind a tree made of Post its. The four boys, Uban, Esban, Jesus 2000 and Pierre pointed towards a house with the best sushi's in the land. They told me to eat them with a special kind of sauce and said good bye. They weren’t lying, the little ones. It was the first time I’ve ever tried this strange dish from afar and I loved it from the first bite.
Full and happy, I started for the door when Jack Sparrow touched my hair gently. He told me he would take me home, but first we had to go to Ikea. The French philosopher that dives from skies was coming back and he must have a kitchen table that is really a desktop. After a half an hour at the lovely Ikea, we went back home to await the philosopher.
Everybody was excited about the homecoming of the monkey that dives from skies and I made kanelbullar. My dear friends, this all might seem strange to you, but for me at that moment it was nothing but logical and perfect. I guess I lost my mind somewhere on the way to nowhere and I was too mesmerized to stop and ask where it was, where it is. I had, however, started to think about it.
The arrival of the French philosopher with death on his shoulder was a joyous event and he was happy about the kitchen table we got for him. “You shouldn’t have gone to all this trouble to get it. Did it take you a long time?” he asked Sparrow and me. “Well, two hours. But it was worth it” Jack Sparrow lied. I told the monkey that Jack was lying, that it only took us half an hour and asked him if he was angry with Jack now. “I can’t be angry with him, he’s so cute” the French monkey said.
The question of my mind’s whereabouts was still floating in my empty head so I decided to go to the French philosopher that dives from the skies and ask for advice. “Where is my mind?” I asked him. He looked at me with his tearless eyes and said I had to go home. He said he had to go back to the past and the future and that I had to go back to black.
He followed me to the train station. I was sad to leave but my stay was long overdue. "Baby, I was gonna leave you. Leave you in the summer time, leave you when the summer comes rolling" I said. But now was the time. "Good bye, bebe. C u. Btw I like your perfume" said the monkey with death on his shoulder as I was getting on the train. “Thanks. It’s called Omnia” I said.
The train rolled away from the station and I looked out the window to see if the monkey with death on his shoulder would look back. And he did.






Chapter New










............................................................................