Terapi

Jag shoppade idag. De som känner mig kommer inte att tro det, men för första gången sedan jag kom hit! Jag bryr mig helt enkelt inte så mycket, men de nya tillskotten i klädfamiljen är varmt välkomna.

Shopping. Jag omfamnar dig, min gode vän Terapi.

Skön litteratur

Min syster Selma tyckte att Julias kommentar om the evil professor var rolig (speciellt det där med det glödande korvhelvetet) så här är en länk till hennes underhållande och stundvis djupa blogg. Där kan man läsa om hennes filtfetisch, hennes heta natt med halvnakna brandmän och hennes strävan efter nirvana, eller nåja, livskvalité. Och hon brukar säga saker som typ att hon svär vid alla sina gudar, vilket alla mina personligheter tycker är roligt. Mycket nöje.

En annan bra Münchenblogg ni borde kolla in är CJs, en fellow svensk erasmusstudent, kompis och skicklig författare.

Gruppbeteendet i U2

Gruppbeteendet i tunnelbanan säger mycket om ett folk. Jag har undersökt saken noggrant och det här är resultatet av min studie.

Klockan är… tidigt. Som hemma går tågen ganska ofta på mornarna, men av någon anledning springer alla till tunnelbanan. Men de är väldigt själviska i sitt springande, det är mer som ett lopp, en tävling. Jag personligen springer aldrig, det är pinsamt. I Rågsved är det så att om jag verkligen måste hinna med tåget i fråga springer jag ner till rondellen och går sedan därifrån, dels för att ingen människa ska se mig springa när jag närmar mig civilisationen och dels för att nedförsbacken slutar där.

Hursomhelst, mitt tåg kommer, die U zwå. Perongfolket står och väntar men berör under inga omständigheter det vita området vid plattformens kant, hur viktigt det än är att skapa utrymme. Tåget stannar och ivriga tanter som höll sig på säkert avstånd från plattformskanten tränger nu fram och förbi och ställer sig framför en och precis framför dörrarna. Alltså blockerar de utgången för de avstigande passagerarna och visar ingen respekt för oss som riskerade livet genom att stå nära kanten. Tåget är fullt, många vill av. De som vill på har bråttom och väntar inte på att alla går av och de frontalkrockar och det tar längre tid än om man bara hade haft lite tålamod. Men varför ska resenärerna ha tålamod när inte ens lokförarna har det? Man har ca 10 sek på sig att stiga av respektive på. De skämtar inte när de säger ”Bitte, zurückbleiben”.

Jag hinner gå på tåget. Det är en surrealistisk upplevelse att stå där i punktträngseln. Hör nu vad jag menar med det. När folk går på tåget stannar de ofta där de är, d.v.s. anstränger sig inte för att göra plats åt andra som kommer, för de måste ju stå nära dörren för att de ska hinna gå av om tio hållplatser. Så den ena långsidan av tåget vars dörrar har varit öppna är ofattbart trång medan den andra är nästintill folktom. Det handlar om förflyttning i centimeter, mina vänner. Självklart är det inte heller någon i gångarna, vilket är oerhört korkat eftersom man får lättast sittplats om man står där. Men det här med den ena tomma långsidan gör mig gråtfärdig. Det finns ingen solidaritet, ingen barmhärtighet, ingen logik eller effektivitet i U-banan.

Sendlinger Tor, jag ska av liksom de flesta andra. Folk förbereder sig på avstigning en halv minut innan tåget kommer fram till stationen, vilket skapar ännu mer kaos och trängsel. Jag har aldrig varit med om att någon som har haft avsikten att gå av inte har hunnit göra det. Ändå ska innehavarna av sittplatserna trängas fram till dörrarna, trots att alla ska gå av vid samma hållplats. Här öppnar man dörrarna själv. De gamla tågen har handtag och dörrarna kan öppnas innan tåget har stannat helt. De nya tågen har knappar med sensorer som man inte ens behöver trycka på. Men ändå är det de ivriga som riktar sitt otåliga pekfinger och trycker och trycker innan tåget ens har stannat och suckar över att det tar sån tid. Vad folk här behöver är ett löpande band istället för tåg. Ett löpande band utan väggar som man bara kan hoppa av och på. Som i en fabrik.

Mitt liv i mobilbilder

Insparksfest på Universitetet. Redan kl 22 var det så fullt att de stängde portarna, trots att två rätt så stora dansgolv och hela "borggården" utomhus stod till förfogande. Drinkarna kostade 3-5 € och utomhus kunde man köpa öl, pommes och leberkäs i semmel (typ falukorv i småfranska). Det var väldigt mysigt..





De har redan börjat med julgrejer här! Fast det är pråligare, mysigare och otroligt mycket större än i Sverige. Det är jättekul, men undrar om man inte blir lite trött på det efter ett par månader. Observera mannen med kulhuvudet i bakgrunden.







Och till jul finns ofattbara mängder vackra och utsökta sötsaker.





Jag ljuger inte när jag säger att jag bor i Monaco.





Min midnight snack, Snickers light. Tjockt lager av jordnötssmör, följt av tjockt lager av Nutella på en riskaka (därav "light").





Nya tillskottet till inredningen: en 40 centimeters Jack Sparrow som jag fick låna av Nico. Det börjar likna ett hem nu...

Frustration...

Första föreläsningen var toppen. Lärde känna en snäll klasskompis som dessutom planerar ett utbytesår i Lund. Föreläsaren var skicklig och verkade ödmjuk och förstående. Det bästa var att jag förstod ALLT och att jag känner mig självsäker vad avser materialet.

Andra föreläsningen var på engelska och den var jag 10 minuter sen till, för att jag inte kunde hitta klassrummet. Uppmärksamheten riktas mot mig och professorn frågar var min bok är och om jag har gjort läxan (20 sidor matematiska härledningar). Han är förbluffad över att jag kommer oförberedd och frågar vem jag är. Jag förklarar hur det ligger till och han suckar djupt för att han förstår att det är jag som har mailat honom förra veckan. Han säger att den här kursen är mer avancerad än min motsvarande på KTH. Eleverna närvarande har genomgått en förberedande kurs som hölls av herr professorn själv och han tvivlar på att det här är något för mig. Men vi ska prata enskilt efter lektionen.

Så efter den offentliga stenkastningen, slaktar han mig ytterligare på kontoret. Jag är naiv som kommer till föreläsningen, säger han. Med de orden. Han förstår inte hur jag tänker och varför jag har kommit till Tyskland överhuvudtaget, jag gör det bara svårt för mig själv. Men om jag verkligen insisterar kan han ordna med en hjälplärare. En hjälplärare.

Jag fattade också att den var för matematisk och svår och inte riktigt vad vi gör i Stockholm, men hur skulle jag veta utan att gå dit? Jag ville bara slå den här lilla arroganta mannen. Jag ville reta honom för hans konstiga amerikanska sydstatsdialekt och för hans säkerligen lilla penis. Jag ville uppmana honom att ta sin fult strykna skjorta och hänga sig med den. Jag ville säga att han må vara bra på att härleda saker, men där slutar hans goda egenskaper. Men jag måste säga, det är inte så roligt alla gånger, när det man själv kritiserar sig för så obarmhärtigt bekräftas av någon. I ett främmande land. På första dagen i en skola där allt är obekant. Istället log jag, tackade för samtalet och skakade hans hand. För att allt annat vore oprofessionellt.

Det började bra

Sen blev det bättre.

Lördagskvällen inleddes lugnt med en gudomlig wasabi-tonfiskbugare (oväntat god kombination) och därefter besök på ett antal pubar/nattklubbar. Sist ut var Rote Sonne. Det var Lesbian Night och i vårt sällskap fanns ett antal roliga bögar. Jag säger då det, varje tjej behöver en gay killkompis. Man har alltid kul med dem, de ger grymma stylingtips och är egentligen som tjejkompisar minus avundsjukan och konkurrensen. De tyckte jag att jag var hübsch och tog kort på mig och vi dansade som om ingen såg på och jag var i sjunde himlen.

Sen stormades stället av beväpnade poliser. De kastade in rökbomber och sprutade oss med iskallt vatten och glas krossades och folk dog och det var lik överallt. Ungefär så är det i mitt huvud. Men det var faktiskt razzia och de förde iväg en av mina kompisar, den som ser mest oskyldig ut av alla, helt utan anledning. Jag och Edward bara skrattade och tog kort. Det var i sanning en mycket udda kväll, men det är alltid de som är bra.





Tjejpolisen klättrade upp på baren och filmade scenariot. Jag var med i tv!!





Polisens baksida





Jag gillar ställen med självdistans. "Eigentlich wollte ich fernsehen".





Först utomhus förstod vi hur stort det var.





Djävulen ledde oss vidare till McDonalds.

lite allt möjligt

Först och främst vill jag uttrycka min frustration. När man köper ett månadskort här gäller det i en månad. Från den 1:a till den 1:a! Köper man den 7:e, har man förlorat en vecka. Varför gör de så här, tyskarna? Varför tycker de att det är roligt ätt göra saker komplicerade? Varför är de martyrer? Jag ska inte överdriva, mycket är bra här. Men jag börjar förstå varför Sverige är en förebild för många länder. Vårt sätt att tänka och lösa problem är enkelt och logiskt, praktiskt och kostnadseffektivt. Ikea och H&M.

Så, nu ska jag sluta vara tråkig.



Finns de här i Sverige? Helt fantastiska praliner. Mörk, god choklad med fruktfyllning. Lite eldiga. Som jag. Någon gjorde misstaget att lämna de obevakade på bordet när jag var i lägenheten. Se bara hur det gick...





Ni förstår varför jag tycker att det här är roligt. "Knüller", ja. Haha. Men de som dessutom har läst tyska vet att unsere=vår och woche=vecka. Alltså "vår topknüller denna vecka". Det är hög nivå på min humor.

Garching

Nästa vecka börjar de riktiga föreläsningarna och för mig äger de rum i en förort till München som heter Garching. Idag var jag där för första gången. Detta enorma campus som mestadels består av marknära, moderna och lite coola byggnader ligger mitt på ett fält i en glesbebyggd by Gud en gång glömde. Det är just som om det vore till för halsbrytande och förbjudna vetenskapliga experiment. Det är Area 51. Kemihuset är däremot riktigt risigt. Grå, fyrkantig och innehåller en labyrint av korridorer som inte leder någonstans (ungefär som kemiutbildningen). Det är området på Area 51 där de galnaste och mest våghalsiga vetenskapsmännen finns, de vars mod och respektlöshet för etik och moral mynnar från det faktum att de inte har något att leva för annat än the perfect substance. Jag älskar det.

Min vita vägg

Jag har en vägg. Den är vit. Vit, tom och tråkig. Nu vill jag be er om en sak, mina vänner i Sverige. Jag vill gärna att ni skickar ett brev till mig innehållande ett kort på er själva. Alternativt att ni hittar ett fult vykoet och skickar det. Det sätter jag sedan upp på min vita vägg. Jag vill ha lite av er här. Kan inte ni göra det? Bifogar ni några euron också, är ni guld värda.

Adressen:
Dina Dedic
Tegernseer Landstrasse 75A, c/o Hong
81539 München

La tortura

Idag var jag som tidigare nämnt vid slottet Neuschwanstein. En grupp skulle in i själva slottet och den andra skulle gå förbi och sedan fortsätta att vandra. Jag valde vandringsturen för att jag redan har sett några slott och för att omgivningen är makalös. Efter två minuters vandring fick jag nog. Varför har ingen sagt att det inte är en vanlig promenad?! Inom min nya livsfilosofi finns dock inte utrymme för ånger och svaghet, så jag gick vidare. På fyra timmar hade vi avverkat ca 1000 m i höjdled. Jag överlåter det till KTH-arna att räkna ut antalet trappsteg. Ni får också ha i åtanke att min enda träning är att bära banankartonger. Då kan ni nästan föreställa er vad jag fick genomlida. Och vet ni vad det bästa är? Sikten var ca 30 m på grund av dimman, så utsikten och naturen som jag längtade efter så, fanns överhuvudtaget inte. Bara. Vit. Ånga. Jag fick alltså inte ens belöning för min insats och det är vad jag kallar en stark (tysk) karaktär. Fast sen kom jag ner på jorden när jag såg att de andra inte ens svettades. Bara lilla asiaten som hade med sig sin dator.

Och vet ni vad vi hittar när vi kommer upp till viloplatsen? Nä, inte syrgastankar för sådana som jag. Men däremot en biergarten. På 1700 meters höjd. Genialt.

PS.

Ni kanske tycker att det är konstigt att se fram emot en storstädning. Men vårt kök är så fullproppat att jag måste ha potatisarna i garderoben. Och de vill komma ut.

Förlåt.

röda utropstecken

Har precis kommit hem efter en tur till MVV, motsvarande-SL centret, där jag skulle fixa studentrabatt på tunnelbanekortet. Det finns ett knep där man lurar systemet och får ännu billigare månadskort och kan dessutom resa så gott som överallt i München och omgivningen. Det är invecklat och det ska jag inte gå in på, men jag försökte med det i alla fall. Det gick bra, damen verkade köpa det jag sade. Men sedan klottrade hon dit nåt i mina papper. Nåt som följdes av många röda utropstecken. Damen som jobbar på en statlig institution gav mig röda utropstecken. Det är mina enda fobier, tyska staten och röda utropstecken. Så jag bangade, mina vänner. Jag sa att jag kan ha skrivit fel. Vad jag önskar att jag var en bättre brottsling...

Planer. På fredag är det Welcome Party #1. Jo, jag ska till Neuschwanstein på lördag. Ni vet, det där riktiga disneyslottet. Där ska vi också vandra som i Sound of Music. Alla erasmusbarn ska ha matchande gardinkläder och sen ska vi rymma från nazisterna. Nä, okej. Men nästan så.
På söndag ska vi göra nåt som jag har längtat efter. Vi ska storstäda lägenheten och ge den ett ansiktslyft med lite tyg, kuddar och tavlor (självklart från Ikea). Den här lägenheten är väldigt fin och har så mycket potential, men har blivit lite sliten under alla år som folk kommer och går. Jag ska ta några före/efter bilder så ska ni se.
Och fram till söndag då ska jag klämma in ett sista besök på Wiesn, hur nu det ska gå till. Och eurona bara försvinner. Ni vore fantastiska om ni kunde sätta in en slant på mitt konto. Alla bidrag är välkomna.




BG i Englischer Garten, underbart intill vattnet. På bilden är svenskarna.




Ulrika och jag




Plåtning. Fotograf: Tobbe. Modell: Georg.




Vi matade svanarna med öl




Det här är vitchokladtäckta jordgubbar. Det här är himmelriket. Det här, mina damer, är ersättningen för män.

vart tredje år

Maya skrev till mig och berättade om hur allt var sig likt på KTH. Naturlagarna man inte kan få nog av, likadana inlärningsprocesser, samma rutiner som jag så väl känner till. Jag hade inte stått ut med ett år till av samma sak. Enformigheten hade kvävt mig. Jag har bytt läroanstalt, umgänge och vardag vart tredje år av mitt liv sedan jag var sju år gammal. Frågan är om det alltid kommer att vara så, att allt jag gör har ett bäst före-datum på tre år. Är det en dygd eller en förbannelse att lida av oändlig tristess?

Chiemsee, modern konst och Oprah-smör

Idag var det Immatrikulation i skolan, vilket är ungefär som upprop fast de ropar inte upp en. Det går ut på att köa i timmar. Men jag gick först in så jag slapp. Hursomhelst, vad har jag haft för mig? Jo, i lördags åkte vi erasmusbarn till Chiemsee utanför München och besökte Versailles-kopian på Herreninsel. Himla kitschigt slott som det har lagts imponerande mycket arbete på. Vädret kunde inte ha varit bättre, så biergartenbesöket, båtturen och promenaden på ön blev som på den bästa resereklamen. Lägger ut några bilder här och på facebook senare.
Igår gick jag med Mathieu och hans franska kompis till Pinakothek der Moderne. Det är nog mitt favoritställe hittills. Modern konst och design i ett hus som i sig är ett arkitektoniskt mästerverk. Vi tittade bl.a. på en otrolig fotoutställning, "Humanism in China". Så, ni ser folk, jag är rätt kulturell av mig och hänger inte bara på Wiesn (Oktoberfest).

Nu har jag varit här i två veckor och har under den här tiden gått från Felicity till Carrie, minus skorna, käderna och ja, diverse annat. Men det jag vill säga är att jag går snabbt nuförtiden. På gatorna alltså, jag går snabbt. Världsvant. Som om jag vet vart jag är på väg. Jag har bara gått vilse en gång. Och det var bara för att jag skulle hitta ett ställe som låg på en gata jag inte visste namnet på och för att jag vägrar karta. Men då hittade jag Spatens bryggeri och fick se mäktiga öltankar genom fönstret. Det bästa är egentligen att irra omkring utan mål, man hittar en massa guldkorn.
Jag är glad att jag åkte hit själv, ska ni veta. Jag vill ta reda på hur jag är när jag inte har någon att tycka likadant som. Man kanske inte gör det så ofta, men man påverkas säkert mer av andra än man tror. Jag vill ta reda på vad som berör mig, sagt i sann Oprah-anda. Jag vill äta alla slags äggrätter för att hitta min favorit.

Ni får ursäkta mitt smöriga inlägg och länkarna i texten, jag var väldigt nyfiken på länkfunktionen.






Min WG-kompis Kristin i dirndl




Königsschloss




Edward fotar booten Anna




Sagolikt




Erasmusbarn i biergarten




Torvald och jag




Härlig höst