La tortura

Idag var jag som tidigare nämnt vid slottet Neuschwanstein. En grupp skulle in i själva slottet och den andra skulle gå förbi och sedan fortsätta att vandra. Jag valde vandringsturen för att jag redan har sett några slott och för att omgivningen är makalös. Efter två minuters vandring fick jag nog. Varför har ingen sagt att det inte är en vanlig promenad?! Inom min nya livsfilosofi finns dock inte utrymme för ånger och svaghet, så jag gick vidare. På fyra timmar hade vi avverkat ca 1000 m i höjdled. Jag överlåter det till KTH-arna att räkna ut antalet trappsteg. Ni får också ha i åtanke att min enda träning är att bära banankartonger. Då kan ni nästan föreställa er vad jag fick genomlida. Och vet ni vad det bästa är? Sikten var ca 30 m på grund av dimman, så utsikten och naturen som jag längtade efter så, fanns överhuvudtaget inte. Bara. Vit. Ånga. Jag fick alltså inte ens belöning för min insats och det är vad jag kallar en stark (tysk) karaktär. Fast sen kom jag ner på jorden när jag såg att de andra inte ens svettades. Bara lilla asiaten som hade med sig sin dator.

Och vet ni vad vi hittar när vi kommer upp till viloplatsen? Nä, inte syrgastankar för sådana som jag. Men däremot en biergarten. På 1700 meters höjd. Genialt.