Första föreläsningen var toppen. Lärde känna en snäll klasskompis som dessutom planerar ett utbytesår i Lund. Föreläsaren var skicklig och verkade ödmjuk och förstående. Det bästa var att jag förstod ALLT och att jag känner mig självsäker vad avser materialet.
Andra föreläsningen var på engelska och den var jag 10 minuter sen till, för att jag inte kunde hitta klassrummet. Uppmärksamheten riktas mot mig och professorn frågar var min bok är och om jag har gjort läxan (20 sidor matematiska härledningar). Han är förbluffad över att jag kommer oförberedd och frågar vem jag är. Jag förklarar hur det ligger till och han suckar djupt för att han förstår att det är jag som har mailat honom förra veckan. Han säger att den här kursen är mer avancerad än min motsvarande på KTH. Eleverna närvarande har genomgått en förberedande kurs som hölls av herr professorn själv och han tvivlar på att det här är något för mig. Men vi ska prata enskilt efter lektionen.
Så efter den offentliga stenkastningen, slaktar han mig ytterligare på kontoret. Jag är naiv som kommer till föreläsningen, säger han. Med de orden. Han förstår inte hur jag tänker och varför jag har kommit till Tyskland överhuvudtaget, jag gör det bara svårt för mig själv. Men om jag verkligen insisterar kan han ordna med en hjälplärare. En hjälplärare.
Jag fattade också att den var för matematisk och svår och inte riktigt vad vi gör i Stockholm, men hur skulle jag veta utan att gå dit? Jag ville bara slå den här lilla arroganta mannen. Jag ville reta honom för hans konstiga amerikanska sydstatsdialekt och för hans säkerligen lilla penis. Jag ville uppmana honom att ta sin fult strykna skjorta och hänga sig med den. Jag ville säga att han må vara bra på att härleda saker, men där slutar hans goda egenskaper. Men jag måste säga, det är inte så roligt alla gånger, när det man själv kritiserar sig för så obarmhärtigt bekräftas av någon. I ett främmande land. På första dagen i en skola där allt är obekant. Istället log jag, tackade för samtalet och skakade hans hand. För att allt annat vore oprofessionellt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men lilla Dina! Det där är ju bland det mest genuint elaka jag hört. Sådär gör man ju bara inte mot någon! Speciellt inte en skruttig professor med besk schnitzel-andedräkt och mot världens, snällaste och finaste Dina! Fy! Fan skall brännas på ett hav av glödande, tyska ölkorvar! När du känner dig redo, tycker jag att du skall skvallra till hans chef, rektorn. För på riktigt, sådär får man inte säga! Kanske att du skall göra det precis innan du åker hem. Det blir nog smidigast så...? :) Massor med tröstkramar. /Hon som inte skulle fattat kursen på svenska heller
Jag menade att skriva "han" och inte "fan" men det sistnämnda stämmer nog också. En tysk belsebubb, det är vad han är! ;)
Skicka en kommentar