Gruppbeteendet i U2

Gruppbeteendet i tunnelbanan säger mycket om ett folk. Jag har undersökt saken noggrant och det här är resultatet av min studie.

Klockan är… tidigt. Som hemma går tågen ganska ofta på mornarna, men av någon anledning springer alla till tunnelbanan. Men de är väldigt själviska i sitt springande, det är mer som ett lopp, en tävling. Jag personligen springer aldrig, det är pinsamt. I Rågsved är det så att om jag verkligen måste hinna med tåget i fråga springer jag ner till rondellen och går sedan därifrån, dels för att ingen människa ska se mig springa när jag närmar mig civilisationen och dels för att nedförsbacken slutar där.

Hursomhelst, mitt tåg kommer, die U zwå. Perongfolket står och väntar men berör under inga omständigheter det vita området vid plattformens kant, hur viktigt det än är att skapa utrymme. Tåget stannar och ivriga tanter som höll sig på säkert avstånd från plattformskanten tränger nu fram och förbi och ställer sig framför en och precis framför dörrarna. Alltså blockerar de utgången för de avstigande passagerarna och visar ingen respekt för oss som riskerade livet genom att stå nära kanten. Tåget är fullt, många vill av. De som vill på har bråttom och väntar inte på att alla går av och de frontalkrockar och det tar längre tid än om man bara hade haft lite tålamod. Men varför ska resenärerna ha tålamod när inte ens lokförarna har det? Man har ca 10 sek på sig att stiga av respektive på. De skämtar inte när de säger ”Bitte, zurückbleiben”.

Jag hinner gå på tåget. Det är en surrealistisk upplevelse att stå där i punktträngseln. Hör nu vad jag menar med det. När folk går på tåget stannar de ofta där de är, d.v.s. anstränger sig inte för att göra plats åt andra som kommer, för de måste ju stå nära dörren för att de ska hinna gå av om tio hållplatser. Så den ena långsidan av tåget vars dörrar har varit öppna är ofattbart trång medan den andra är nästintill folktom. Det handlar om förflyttning i centimeter, mina vänner. Självklart är det inte heller någon i gångarna, vilket är oerhört korkat eftersom man får lättast sittplats om man står där. Men det här med den ena tomma långsidan gör mig gråtfärdig. Det finns ingen solidaritet, ingen barmhärtighet, ingen logik eller effektivitet i U-banan.

Sendlinger Tor, jag ska av liksom de flesta andra. Folk förbereder sig på avstigning en halv minut innan tåget kommer fram till stationen, vilket skapar ännu mer kaos och trängsel. Jag har aldrig varit med om att någon som har haft avsikten att gå av inte har hunnit göra det. Ändå ska innehavarna av sittplatserna trängas fram till dörrarna, trots att alla ska gå av vid samma hållplats. Här öppnar man dörrarna själv. De gamla tågen har handtag och dörrarna kan öppnas innan tåget har stannat helt. De nya tågen har knappar med sensorer som man inte ens behöver trycka på. Men ändå är det de ivriga som riktar sitt otåliga pekfinger och trycker och trycker innan tåget ens har stannat och suckar över att det tar sån tid. Vad folk här behöver är ett löpande band istället för tåg. Ett löpande band utan väggar som man bara kan hoppa av och på. Som i en fabrik.