Kära vänner,
dag 4 här i München. Jag är själv i lägenheten just nu och sitter vid ett löjligt vinglande skrivbord i ett spartanskt inrett rum. Utsikten är rätt charmig och jag gillar det lutande taket, men jag har ett starkt behov av att markera mitt revir (på ett kultiverat sätt förstås) och göra detta rum till mitt. Mitt nya hem. Min nya fristad. Jag behöver en växt, en tavla eller två, lampa. Ikea. Nåja. Denna bloggs syfte är alltså att uppdatera er (som orkar bry sig) om vad jag har för mig, men jag misstänker också att den kommer att fungera som en ventil för mina tankar, frustrationer och annat som hör en dagbok till. Förhoppningsvis kommer jag inte att uppdatera så ofta.
Men nu till dagarna som gått. En fin människa bad mig beskriva känslan jag hade när jag satte mig i planet. Jo, det var faktiskt inte så mycket jag kände. Eller så var det så mycket olika känslor att det till slut blev vitt brus. Jag åkte med SAS, så jag var väl aningen nervös över trasiga hjul och vingar. När planet lyfte tänkte jag på min familj och blev lite mer ledsen än jag vill erkänna.
Jag landade rätt tidigt på söndagen och möttes av mina släktingar och alldeles strålande sensommarväder. Senare tog vi en promenad runt Schloss Nymphenburg (Kungsträdgården kan slänga sig i väggen), hela tiden i ett slags omtöcknat tillstånd.
Måndagen var en känslomässig berg-och dalbana. Jag gick omkring och skulle fixa med nyckar, U-Bahnkort, lägenheten och annat och kände mig som Felicity, ensam, pinsam och liten i en stor, hektisk stad. Flyttade in i rummet samma kväll. Ingen av mina mitbewohner var hemma och rummet var dammigt och allmänt deprimerande, så jag bäddade sängen mycket oskickligt och försökte sova.
Nästa dag blev det storstädning, ommöblering och matshopping. Det blev en enorm skillnad. Att bara veta att man håller på att skapa nåt eget för sig själv, om än så trivialt som att köpa kaffe, gör det hela väldigt intressant och roligt. I tunnelbanan frågade en tysk tjej något om U2:s rikting och perong och jag förklarade att jag är lika lost som hon. Så vi konverserade några stationer på tyska, vilket nog inte har hänt någon gång i Stockholm och hon var himla trevlig. Väl hemma träffade jag den ena tyska tjejen, Kristin och fransmannen, Mathieu och de är hur härliga som helst och lite väl avslappnade när det kommer till lokalvård, men det ska "mamma" lära dem.
Allt som allt, känns det bra nu. Det är dock mycket kvar att lära, men jag har tålamod och är väldigt redo för nya utmaningar, nya strider. Som en sann Puss in Boots.
En garde.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
passande titel på inlägget:)! själv har jag lagt till underrubriken: "ich bin ein münchener" på min blogg:P världen är liten (eller kanske enformig)... snart är vi tyskar på riktigt kanske:) ses snart igen (tack för kaffet:))
HEJ MIN KÄRA! Oj, vad roligt att du skaffat dig en blogg! Det är ju ett alldeles fantastiskt och inte minst -behändigt sätt att hållas uppdaterad med vad du har för dig och hur du mår. Jag kommer att följa den slaviskt! Vad mysigt att du verkar trivas hittills. Det är nog bara en tidsfråga innan du konverterar(?) til tysk! Ser fram emot nästa inlägg. Det enda jag har att slå ner på, var att du skrev att du inte skall uppdatera bloggen så ofta. Helt fel, det kan aldrig bli för ofta! :) Störst kramar och några pussar. Saknar dig redan!
Hej gumman.
Min första känsla efter ha läst din blogg är att du verkar trivas i T. Det var faktiskt härligt att läsa. Jag ska hem till KTH nu pà fredag första dagen sen december som jag kommer vara pà KTH. Nu väntar ett äventyr utan dess like för mig och jag hoppas även ditt äventyr i T blir en succe. En stor kram
//Christopher C
Skicka en kommentar