Ich liebe Stockholm

Den här tröjan fick många blickar och kommentarer igår när jag hade på mig den. Det var ett par grabbar som trodde att jag var tysk och tyckte att det var konstigt med en stockholmsälskare bland hundratusentals oktoberfestälskare. När jag förklarade var jag kom ifrån (den korta versionen) sade de att de trodde alla svenskor var blonda och man såg en skymt av besvikelse i deras blick.

Jag menar nog vad tröjan (som jag fick av två vackra damer inför min avresa) säger, men Stockholm är en väldigt ängslig stad. Folk är ofta självupptagna, skygga och tävlingsinriktade, som KK sade. Och Stureplan är hela världen. Men den grytan ska vi inte röra i.
Här är det annorlunda, mina vänner. Säger hon efter en vecka, tänker ni säkert, men det behövs faktiskt inte mer tid än så att se att livet är lite enklare här. Träffar man nya människor eller totala främlingar är isen så tunn att man bara behöver knacka lite grann för att bryta den. En annan sak som jag tycker om är att ingen leker med mobilen. I tunnelbanan finns inte ens mottagning. Det är bara jag som drar fram min när jag ska ta paparazzibilder.


Det är söndag och allting är stängt. Det är mycket ologiskt ur ekonomisk synpunkt eftersom alla är lediga och det är nu man hinner bränna alla euron man har tjänat. Men nej, det får man inte. På ett sätt är det dock befriande. Man tänker att man borde handla, men det är inte upp till en själv. Staten tvingar en att göra nånting annat på ens lediga dag. Kanske ta en promenad, en öl och en brezn.

Imorgon börjar intro-veckorna på universitetet. Då ska alla utbytesstudenter samlas och gå omkring i grupp och se förvirrade ut. Jag tänkte ta en promenad till mötesplatsen nu för att kunna se mest rutinerad ut bland de okunniga. Det är rätt fantastiskt ändå, att promenera till stan. Jag ska dessutom göra det i joggingskor. Minns inte sist jag hade joggingskor i stan. Ja, moderegler finns inte heller här.