Infinita Nostalgia

Snart två månader. Två månader. Jag har inte märkt det, rutinerna liksom dödar känslan av att tid faktiskt passerar. Jag skäms ofattbart mycket för att det finns många där hemma som jag fortfarande inte har hört av mig till. En vecka till, behöver jag, för att komma in i det hela, lät det, och nu? Är jag "inne"? I guess. Jag vet inte. Jag vet bara att det här äventyret har gjort mig till en ondare människa. Eller förstår mina vänner att de fortfarande är mina vänner och att våra förhållanden bara "ligger på is"? I så fall är de världens bästa vänner, för att de har egentligen all rätt i världen att kräva mer av mig.

Hela veckan har jag varit i en slags dimma av nostalgi. Inte hemlängtan, men nostalgi. Jag är nostalgisk över sådant som hände för 15 år sedan, förra året och förra veckan. Alla början och alla slut. Sluten tar kål på mig och början är det ljuvaste som finns. Begriper mig inte på mina egna tankar, det är som om det vore min dödsdag imorgon. Men det är lätt att börja filosofera här uppe bland vita hustak när ingen är hemma, så stå ut med mig. Vad är då grunden för min nostalgi? Att saker förändras så snabbt att jag inte hinner med ibland. Att det romantiska med att vara ny, nyfiken och orutinerad ersätts av det oromantiska med att befinna sig i en vardag. Min dagliga sträcka är för det mesta hemifrån till skolan och vice versa och den bjuder inte på många nya upptäckter. Eller är det jag som har blivit avtrubbad och inte längre ser gatuskyltarna, tunnelbanepilarna eller tjusningen med Lederhosen? Jag försöker. Varje gång jag ser nåt udda tar jag fram mobilkameran, lite som den där skumma killen i American Beauty. Men det är annorlunda nu.

Så hur länge varar en början? Tills man inser att man saknar den. Tills man blir nostalgisk och skriver om det i sin blogg. Tills det har gått två månader.