Trivialt!

Mina tyska fellow studenter på kemi kan mycket. De kan sådant som en civilingenjör lär sig i början på sin utbildning och förmodas kunna i sömnen i årskurs fyra, men i praktiken är det lika glömt som vinnaren av Big Brother, säsong 2.
Vi hade en föreläsning där professorn spottade ut frågor till åhörarna (av typen "vad är grundföreningarna av vilka man gör PET-plast och hur framställer man dessa?"). Tyskarna ger svar med extra smör därtill (namn på processen, smältpunkter etc.) och det är rena Jeopardy. Jag vet inte vad jag ska tycka. Ska jag bli imponerad av hur mycket information de har lagrat och få ångest för att jag inte har lika mycket? Det är mycket svårt att komma in på kemi i München efter gymnasiet, inte alls som på KTH. Där var betygssnittet mycket ojämnt bland nollorna och man studerade med mycket olika människor, bl.a i olika åldrar och med olika ursprung. Detta innebär att utbildningen har kompromissat med sin tyngd för att kunna anpassas till eleverna. Så är det här också, däremot utgörs eleverna av en homogen massa av tyskar, alla ungefär lika gamla med lika fantastiska betyg och lika fula jeans. Inte en svartskalle så långt ögat når. Vi KTH:are har lärt oss att problemlösning handlar mer om kreativitet, förmågan att skaffa sig en överblick och ställa de rätta frågorna snarare än att memorera en bok och jag vill tro att det är vad ingenjörskap handlar om. Förmågan att anpassa sig efter rådande omständigheter och göra något vettigt av det man har att arbeta med. Så det är vad jag har för avsikt att göra. Även om det är frustrerande att inte få tillfälle att visa vad man kan, ska jag anpassa mig till den tyska klonarmén och lära mig något av dem.